Del 93
De kommande dagarna var inne och gjorde ingenting. Alla mina vänner försökte få tag på mig, Evelina, Sebbe, Elias, Linder, Ray, Fredrik, Marcus & folk från Ninetone ringde mig dagarna i ända. Tillochmed SEIKE och Akina ringde och lämnade röstmeddelande efter röstmeddelande på telefonsvararen. Jag lyssnade igenom några av dom:
'Snälla älskling.. jag älskar dig mest av allt. Jag har inga känslor för SEIKE, jag har bara dig.. snälla.. du kan väl svara mig..' hade Akina lämnat in. Jag struntade i att svara.
'Yohio de är jag, snälla, svara. De var fel av mig att älska med Akina, jag ångrar mig djupt och önskar innerligt att dessa känslor för henne försvinner.. Snälla, ring mig.' hade SEIKE ringt in.
'Hej Yohio, de är jag igen. Vart är du? Vi skulle spela in de nya låtarna idag & de har kommit flera lådor med singlar som ska skrivas på, och tonvis med brev från fansen. Hör av dig till mig!' hade Patrik på Ninetone sagt in.
'Hej Yohio, de är jag Evelina. De var jag som sa till Akina att hon var tvungen att berätta sanningen. SEIKE hade sagt till mig att han hade känslor för Akina. Snälla, vi kan väl träffas och prata någon dag.'
Förstod inte folk att jag inte orkade med att prata i dehär tillståndet? Jag hade just förlorat allt som jag faktist såg lycka och en framtid med. Men hon bedrog mig med en av mina närmaste vänner. SEIKE hade jag inte pratat med på några veckor och ännu mindre ville jag prata med honom nu. Jag ville inte ens se honom. Jag satt ihop krypen i soffan, och kollade ut mot de mörka utanför. Då ringde de på dörren. Orkade jag öppna? Jag kunde iallafall kolla vem de var. Okej, de var pappa, då öppnade jag dörren.
”Hej.. du..” sa han och omfamnade mig när han såg mina rödsprängda ögon. Jag såg nog ut som ett lik, med rödsprängda ögon, ryffstigt & fett hår och blekare än vanligt. Vi gick in i lägenheten och jag kröp upp i soffan igen, på samma plats jag satt på tidigare. Pappa kom in efter mig.
”Du.. inte kan du sitta här och deppa, livet går vidare eller hur?” sa han, men jag tittade inte på honom. Jag bara nickade.
”De enda som jag såg en framtid med svek mig.. all tillit och lojalitet är borta.” jag fick tårar i ögonen bara jag tänkte på de.
”Ja, livet är sånt.. De är bara att leva vidare, jobbet undrar vart du är. Du borde försöka leva som vanligt. Eller hur?” sa han och jag träffade hans ögon. Jag nickade långsamt.
”Vi åker till Helsingborg på torsdagmorgon, kom till jobbet imån så hinner du fixa med låtarna och signeringar.” sa han, log och jag nickade. Sen lämnade han mig, ensam i lägenheten.