Del 36
Satt jag nu, på fullaste allvar, mitt framför mitt livs riktiga och livs levande vampyr? Hela poletten föll ner, den bleka hyn, den alldeles perfekta hyn som inte hade något ålderhetstecken eller sår. Han var alldeles perfekt utan smink. Och ögonen. Ögonen som skiftade i färg, lika fort som jag blinkade. Och jag var inte rädd för honom. Snarare tvärt om. Jag kände mig trygg tillsammans med honom. Var jag konstig eller var detta normalt? Jag var som uppdelad i två delar. Jag visste inte vad jag skulle tro längre.
”Vad tänker du på?” frågade han, och jag träffade yttligare en gång de perfekta blicken, ansiktet och uttrycket. Jag blev stum, som förtrollad av hans skönhet och perfektion. De var samma sak, varje gång. Tillslut fick jag fram ett ord.
”Jag.. måste nog gå..” sa jag snabbt, och tog min väska. Men jag hann inte långt innan han hann ta i min arm.

”Säg inget om detta om mig, Eleanor. Detta är mellan dig och mig.. förstått?” sa han med en hård ton. Jag blev lite ställd, eller lite ställd. Mycket ställd och paralyserad. Jag nickade, stelt och lämnade lägenheten, snabbt och ville inte vända tillbaka. Inte överhuvudtaget.

De var mitt i natten när jag kom hem till lägenheten igen. Vår vita, rosa och svarta lägenhet. Jag smög in, ställde väskan bredvid den vita byrån som stod dörren och där vi ställde alla skor och jackorna hängde snyggt på stången. Bredvid den stod en stor vit spegel och en beige matta på golvet. Jag smög igenom köket, såg att både Toshi och Nikki's dörrar var stängda. Genom vardagsrummet. Min dörr var stängd, likaså Mitchiko's. När jag öppnade dörren var min lilla rosa lampa i fönstret tänt och likaså den vid sängen. Jag tog upp mobilen från fickan, la den beiga-koftan på arbetsstolen och mobilen på sängen. Jag tog av mig kläderna, tog fram mitt siden-nattlinne i svart och kröp under täcket tillsammans med min gosedjurskanin Snuttis som jag hade fått av pappa när jag var 2 år och som fick följa med mig till Japan, den luktade trygghet, nostalgi och familjen som var hemma i kalla Sverige. Jag tog på mig mina tjocka yllestrumpor och la mobilen på laddning. Sen slog jag in pinkorden och mobillåset och mobilen bombades med sms och tjejerna hade ring stup-i-ett sen kl 17:19. Nu var klockan strax efter 00:35. Shit hade jag varit borta i flera timmar, hos honom?! Tiden bara rann iväg. Alla sms handlade om precis samma sak: ”Vart är du?? / Toshi”, ”HALLÅ ELLIE?! Vart är du? Vi är oroliga!!! / Nikki” och ”Gumman, vad har hänt..? Älskar dig! / Mitchiki”. Shit, de hade verkligen varit oroliga för mig. Hur skulle jag kunna förklara detta imorgon?