Del 40 – Ellie's perspektiv
Han hade något som gjorde mig lockad. Jag ville så gärna ha honom, men han gjorde mig så rädd. Rädd för att visa mina känslor och rädd för att jag ska tycka om honom ännu mer. De var inte bara utseendet som gjorde mig intresserad. De barnsligt vackra, bleka och sexiga utseendet han hade. Han gjorde mig lockad. Kanske de var ”rovdjuret”, som han kallade de, som gjorde han så vacker, så len och så oemotståndlig. Mina händer ville bara röra honom, överallt. Men känslorna sted i mig. Vissa sa att jag skulle visa mina känslor, inte visa rädsla och bara köra på. Men när jag väl ville berätta de, så sa jag alltid 'vem är du egentligen..?'. Precis på ett sånt sett som jag är rädd för honom, fast jag egentligen inte är de. Jag ville säga att jag inte är rädd för honom, men de blev så jobbigt när vi väl sitter där, mittemot varandra. De enda jag fick fram, var de orden 'Vem är du egentligen?'. Och på ett sätt som lät mig livrädd för honom. Fast de var egentligen tvärt om. Jag var totalt förälskad och galen i denna kille, men de fanns ändå en bit i mig som fick mig att backa undan och få mig att inte öppna mig flr honom.

Jag satt ihop kuren i soffan med armarna runt benen och den pastellrosa koppen med grönt te i stod på bordet. Jag hade tänt ljus och vågade inte röra mobilen. Jag ville knappt röra ett finger. De kom sms på sms, och jag ville så gärna se. Kanske de var han? Men jag vågade inte. Men nyfikenheten tog över. Jag tog med darrande hand upp telefonen och såg att två sms var från han, min vampyriska kille med alla dessa problem. Eller problem och problem, våra problem kanske man ska säga. Alla våra problem.
'Kom till mig ikväll, jag har något att visa dig. Du vet vart jag bor..' stod de i ett av sms:en. Jag fick snabbt upp de andra sms:et, som skickades 10 min senare.
'Eleanor, de är något jag måste säga.. snälla. Kom till mig ikväll..' stod de i andra. Herregud vilket tjat. Ja, jag får väl gå då. Jag svarade:

'Okey. Jag kommer förbi vid 19.' skrev jag snabbt och skickade tveksamt iväg de. ja. Har man gett sig in i leken får man leken tåla. Eller vad är de man brukar säga?