Del 39
Jag hade lämnat henne, ensam i hennes lägenhet. Jag klarade inte av fler utfrågningar, jag började nästan tvivla på mig själv. Vad var jag för odjur egentligen? De hade varit bättre om jag varit människa, då hade jag varit ofarlig mot henne. Nu är jag ett odjur, ett livsfarligt rovdjur som bara vill bita henne i halsen, precis under pulsen, låta hennes tjockflytande, röda blod sippra ner i min strupe och släcke den brinnande törsten som alltid var i mig när jag var i närheten av henne. Jag kunde knappt kontrollera mig när hennes doft vällde över mig. Jag var för farlig för henne. Nej jag kunde inte hålla på såhär. Jag måste göra något åt de.

Den natten, var jag ute för att ”jaga”. För att kunna vistas i närheten av Eleanor så måste jag verkligen ha människoblod, och de är fort. Vanlig mat hjälpte delvis men blod från en människa hjälpte mig ännu mer. De hölls sig i månader. Jag hade riktigt längtat att få sätta mina hörntänder i en människas hals, i kroppspulsårlden och låta blodet pulsera och låta hjärtat pumpa sig så torrt att de inte gick att få fram mer blod. Låta de tjockflytande röda blodet sippra ner i halsen, göra mig bedövad av smaken och doften göra mig berusad. Den järnrika blod-doften. Men de var alltid en risk att ”jaga” en människa. Speciellt i nutid då alltid polisen var väldigt skickliga på att lösa mord. Jag kunde inte jaga här i Tokyo, jag fick alltid ta mig upp i bergen. En bergsby var de perfekta stället att ta en människa på. Lätt att gömma kroppen och ta en människa var 4e månad från olika byar uppe i bergen. Ingen visste att jag egentligen var en vampyr, bara Eleanor som hade listat ut de. Inte ens min egna familj hemma i Sverige visste om vad som egentligen hade hänt mig. Jag visste egentligen inte vad jag skulle säga, mer än att jag alltid kommer se ut som 18 år. Vad som än händer. Jag kommer aldrig dö, föralltid vara odödlig. Ibland önskade jag att jag var lika dödlig och mänsklig som alla andra.