Del 10
Jag somnade där, i min säng. Helt utmattad. Och där sov jag tolv timmar, oj jag hade sovit ett halvt dygn. De berodde nog på tidskildnaderna mellan Sverige och Japan. Och shoppingen igår. Nej, nu var jag pigg och utvilad. Jag hoppade mer eller mindre upp ur sängen, tog på mig mina nya Hello kitty-tofflor, min rosa kimmono och gick ut i köket. I vardagsrummet låg alla våra påsar och kläder vi hade köpt igår. De såg ut som ett bombnedslag, mer eller mindre. Ajdå vi får röja upp här idag. För imorgon skulle vi hämta våran sista kompanjon, Nikki från Australien. Jag gick till köket, de var inte en enda vaken. Nu var de min tur att fixa fram frukost, och de gjorde jag så gärna. Nu ville jag ordna fram en riktig svensk frukost. Eller så svensk som de kunde bli. Jag satt fram mjölk på bordet, de japanska brödet, kokade några ägg och pressade några apelsiner vi kunde ha till juice. När jag ställt fram allting så kom Mitchiko, och hon log stort när hon kom in.
”Godmorgon!” sa hon och log stort. Och ännu större när hon satt sig vid bordet.
”Svensk frukost?” sa hon och kollade på mig. Jag nickade stort och log åt henne. Sen tog jag fram smör, eller de smör jag hittade, ställde fram de på bordet. Tog fram bestick, glas, talrik och de japanska flingor jag hittade. Allting var så annorlunda här. Men detta skulle bli mitt hem, mitt nya hem.

Efter frukosten började jag och Mitchiko städa vardagsrummet och packa upp vår nya inredningssaker. Lampor, lampskärmar, dukar, tavlor, ljus och gardiner plockades upp ur påsar och kassar. Jag fick in alla mina kläder i mitt rumm och började hänga upp dom i garderoben. Nu var den full av rosa, vitt och svarta klädesplagg. Mycket spets och mycket ljusrosa. Jag satt upp den nya lampan i fönstret med den ljusrosa lampskärmen. Den lös så fint tillsammans med bilderna och gosedjuren jag hade med mig hemifrån. Toshi kom upp och hjälpte oss senare. Nu var hela lägenheten klinisk ren, imorgon skulle vi hämta vår fjärde kompanjon, Nikki.

Efter en stressig morgon, med försovningar så lyckades vi ta oss till flygplatsen. Vi hann precis komma in i ankomsthallen några minuter innan planet skulle landa. Anfådda och halvfärdiga kom vi inrusande i ankomsthallen, folk undrade nog vad vi sysslade med. Jag log åt dom och vände mig mot Mitchiko och Toshi.
”Detta var de mest nog ett av de mest pinsammaste ögonblicket i mitt liv...” sa jag och kollade ner i golvet.
”Vi hann iallafall, de är huvudsaken!” sa Toshi och vände sig mot öppningen där de skulle komma in. Jag började känna mig lite nervös, nejnej vi alla kände ju varandra. De var bara att köra nu, ingen återvändo. Efter ca 20 minuters väntan kom Nikki genom öppningen, med sitt långa, blonda hår, smala kropp, ljusa skinny jeans, TOKYO t-shirt och svart kappa. Vi sprang fram till henne och gruppkramade varandra. Åh nu var de vi fyra, vi fyra mot världen!