Del 37
Alarmet på telefonen ringde samma tid som alltid, 05:30. Jag smällde i sängbordet så både mobilen, lampan och tavlorna som låg på den ramlade och jag fick lampan över huvudet. Jag slängde iväg den, rasande och arg för allting verkligen var emot mig. Jag hade sovit fyra timmar, och mitt humör var verkligen inte på topp nu. Jag slängde mig ner i sängen och drog täcket över huvudet. Men då kom Mitchikio in hoppandes.
”Ellie..?!” sa hon och satt sig på sängkanten. Jag suckade under täcket och svarade henne.
”Ja..?” jag ville inte öppna ögonen.
”Vad hände igår? Vi var jätteoroliga!” sa hon och drog lite i mitt täcke. Jag suckade tungt.
”Vad har hänt, Ellie?” hon drog upp täcket och mötte min blick.
”Jag berättar sen.. jag sjukanmäler mig idag..!” sa jag, drog tillbaka täcket och hörde Mitchiko's lätta suck när hon lämnade mig ensam kvar i de mörka rummet. Jag tog snabbt telefonen, gick in på skolans hemsida där man kunde sjukanmäla sig, klickade in klass, namn och vilka tider jag skulle vara sjukanmäld på. Sen la jag telefonen på de tomma sängbordet och drog täcket över huvudet. Nu skulle jag somna om och sova bort mina synder.

De ringde på dörren, och jag vred och vände på mig i sängen. Inte orkade jag gå och öppna. Jag öppnade ögonen sagta och insåg nu att jag måste öppna, fort. Jag tog på mig mina tofflor och min rosa morgonrock innan jag med stapplande steg gick mot ytterdörren, genom vardagsrummet, köket och in till den korridoren som ledde ut i hallen och ytterdörren. Jag såg konturen av ett huvud och med ett segt steg tog jag ner handtaget och öppnade dörren. Jag såg nog mer eller mindre ut som ett lik, helt klart. Om jag såg mig själv nu skulle jag bli rädd för mig själv.
”Hej..” sa en välbekant röst. Jag kollade upp och såg de välbekanta ansiktet. De var hans ansikte, YOHIO's.