Jag var mer eller mindre i chock när Akina kom med beskedet. De var som svart på vitt, var de jag som hade gjort henne med barn? Vi hade varit tillsammans i drygt 3 veckor, de kunde lika gärna vara Seike, tänkte jag. Men jag sa ingenting. De var spänt nog mellan oss ändå. Jag hade inte ens frågat om hon tänkte behålla de. Barnet alltså. Jag kunde inte kalla barnet för 'de', de kändes ju helt fel. De var ju kanske mitt barn hon hade, i sin kropp. De var jag som hade gjort henne gravid. Herregud, vad hade jag egentligen gjort? Hade jag förstört hennes 17 åriga kropp totalt nu? Nej så fick de inte lov att vara. Fast så var kanske sanningen. Den hårda och bittra sanningen. Livet var hårt och kallt, så var de bara.
”Hallå..?” sa Marcus och stod fem centimeter från mitt ansikte. De enda jag såg var två ögon som smälte ihop och hans mun, nära mitt ansikte.
”Ha, han lever!” sa han och ställde sig upp igen. Dom andra i rummet skrattade till och jag skakade på huvudet.
”Va? Har ni sagt något?!” jag kollade runt omkring mig, och Marcus suckade o skrattade åt mig.
”Vi har försökt att få kontakt med dig i 5 minuter..” tillägde Fredrik som satt på ett bord längre bort. Han satt och åt en kexchoklad. Jag kollade mot honom.
”Jaha.. öhm.. nej.. vad har ni sagt..?” jag skämdes nästan, ofta jag inte hade hört dom. Nicole skrattade lite tyst o sminkade klart de sista innan jag var klar. Nu var de dax för nästa genrep, och jag kände mig mer eller mindre som ett nervvrak, redo att bryta ihop när som helst. De kändes som jag glömt huvudet hemma, ungifär. De Akina hade sagt igår tog hårt på mig, och jag kunde inte riktigt ladda om efter den chocken. Hur skulle de gå imorgon, när de var final och allt?

Hela den kommande dag var väldigt omtumlande. Hela karusellen med melodifestivalen och allt vad de innebar, snurrade om min hjärna mer än vanligt och jag kände mig helt paff och slut i kroppen. Jag ville inte ens veta vad som skulle hända imorgon, skulle chocken ha lagt sig eller skulle den vara ännu värre o skulle ja inte ha någon ork till finalen? Nu låg vi i sängen. TV:n stod på i bakgrunden och vi båda satt med telefonerna. Jag kollade igenom alla kommentarer jag fått på instagram när jag la upp bilden på mig & Akina i spegeln imorse. De flesta var söta kommentarer från mina fans, som verkligen avgudade de förhållandet jag har tillsammans med Akina. Sen fanns de några fans som var avundsjuka och så fanns de dom som bara skulle jävlas och säga elaka saker. Men de blev lätt överrumplade av alla fans och försvann bland de goda kommentarerna.
”Kolla..” sa Akina & gav mig hennes vita iPhone. De var en bild på oss två, i spegeln, på aftonbladet med texten ”Yohio laddar upp inför finalen med flickvännen”. Jag log åt bilden och gav henne telefonen.
”Ja.. ja laddar upp med världens bästa flickvän..” jag la ifrån mig telefonen och tryckte henne närmare intill min kropp. Hennes heta hy mot min, de bankande hjärtslagen och de jämna andetagen. Jag pussade hennes näsa. Hon log upp. Hela hon sken upp lättare sagt.
”Du.. har du tänkt på de andra alternativet? Med barnet alltså..?” frågade jag henne, hon mötte mina ögon, rädsla och skräck blandades med mina, lugna och trygga. Hon nickade sagta.
”Jag vill inte föda barn..” sa hon och tårarna bildades i hennes ögonvrå. Nej, jag fick henne att börja gråta. Jag sch:ade, höll henne tätt intill min kropp och kysste bort hennes tårar.
”Du behöver inte göra de.. mitt lilla hjärta..” jag ville så gärna hjälpa henne, igenom detta. Jag fanns vid hennes sida hela tiden och ville gärna ta av hennes smärta. Men de gick inte. De fungerade inte så. Jag kysste bort de tårar som rann nerför hennes kind och höll henne intill mig. Allting kommer bli bra, någongång.