Del 135 – Akina's perspektiv
Jag hade äntligen fått komma hem, till min egna lägenhet hemma i Sundsvall. Mamma var med mig den första veckan, sen åkte hon hem till Göteborg igen. Jag skulle nu, för första gången på flera veckor klara mig själv och bevisa för läkarna att jag faktist kunde de. Mamma hade gjort en stor, svart lapp med vit text på. Där stod de mina mattider som var bestämda:
08:15 frukost
10:15 Mellanmål
12:30 Lunch
14:30 Mellanmål
17:00 Middag
20:00 Mellanmål
Nu visste jag precis när jag behövde äta och allting som jag behövde veta stod på lappen. De var en trygghet att ha den lappen på mitt rosa kylskåp. De var en trygghet för både mig, läkarna och mamma. Jag älskade min lilla etta i höghuset i Sundsvall, som jag hade inrett i rosa, vitt och svart. Mina favoritfärger, helt klart. Jag låg nu i min soffa, med rosa fluffkuddar och min ljusrosa teddyfilt. Jag älskade att bara ligga i soffan, under min filt, ensam och bara kolla ut genom de stora fönstrena som omfamnades av vita gardiner med ljusrosa rosetter på. De var snö ute, flera decimeter tjock, fluffig snö. Jag låg där, ensam och bara njöt av ensamtiden jag hade.

Jag stod i köket och diskade när de ringde på dörren. Jag torkade händerna på handduken och gick för att öppna. Jag såg Evelina stå utanför, i sitt blonda hår som hon hade gjort rosa dipdye.
”Hej!” sa hon och kastade sig i mina armar. Jag log och kramade om henne.
”Åh va skönt att du är hemma igen, jag har saknat dig!” sa hon och jag släppte in henne i lägenheten. Vi gick in till köket och hon satte sig på en av de vita stolarna som jag hade klätt med rosa dynor.
”Hur känns de att vara hemma då?” frågade hon och jag torkade den sista disken.
”Jo de är skönt, jag avskydde att vara på hemmet.. tvångsvård kallade dom de..” jag ställde glaset i skåpet.
”Jo, yohio sa de..” de högg i mig när hon sa hans namn. Yohio. Namnet jag bara ville glömma.
”Jo, jag har en sak till dig..” sa hon, stack till köket och kom tillbaka med ett vitt kuvert. Hon gav de till mig.
”här..” sa hon, gav mig den och satte sig ner på stolen igen.
”Vad är detta??” frågade jag nyfiket och la ifrån mig handduken.
”Yohio vill att du ska vara med, som stöd i Malmö när de är melodifestivalen..” sa hon och träffade min blick. Min blick var rädsla, skräck och förtjusning.
”Jag trodde inte han ville träffa mig mera..” sa jag till henne och kollade på kuvertet.
”Han är fortfarande kär i dig, Akina. Trotts att han inte säger något..”