Del 131 – Akina's perspektiv
De hade gått 9 veckor sedan jag blev inlagd. Jag hade varit så bra, låg nu på ett BMI på 17.7 och fick nu äntligen permission ett tag från sjukhuset. Mamma skulle iof vara med mig första veckan så de kändes bra, men jag tyckte egentligen de var onödigt. Jag kände ganska bra att jag skulle kunna klara detta själv. Jag hade fått mycket beröm, jag hade gått upp 6 kilo under veckorna jag var inlagd och när jag såg mig i spegeln nu så såg jag att jag hade lagt på mig några kilon. Speciellt på armarna som förut var magra och spinkiga när jag såg bilder. Läkarna var mycket nöjda med mig och trodde verkligen att jag inte skulle behöva vara mer inlagd längre. Nu skulle jag få bo i ett av de lägenheterna som SCÄ ägde där dom placerade ut familjer som skulle få permission från SCÄ-området. Där skulle man få lära sig att ta hand om sig själv, som ett sluttest för både mig och mamma. Men hemma i Sundsvall skulle jag fortfarande få gå på regelbundna vägningar, först en gång varannan vecka och sen färre och färre om allting går uppåt. Men alla var possitiva till att jag skulle bli av med sjukdomen en gång för alla nu. Jag hade dessutom fått mer fria händer, jag fick ta mat själv, behövde inte väga den mer och kunde få träffa vänner, utan att behöva ha någon med mig. Allting var så mycket lättare nu, nu skulle jag banneme bli frisk!

Idag var de fjärde dagen jag och mamma bodde i lägenheten. Jag skulle idag till city och träffa SEIKE, bara för att han ville träffa mig och jag ville se mer än bara de vita väggarna i lägenheten. Så idag skulle jag få gå på stan, SJÄLV, utan att mamma eller någon annan behandlare är med. Jag kände frihet, så mycket frihet. Jag satt nu i köket med mamma och hade nyss ätit en ordentlig frukost. Jag var iklädd i en svart tyllkjol, vita leggins och en rosa/vit t-shirt. Nu kunde jag äntligen visa upp mina armar utan att skämmas. Jag var så nöjd att jag hade kommit så långt.
”Har du med dig två näringsdrycker nu?” frågade mamma när jag stod i hallen med min tygpåse hängande på axeln. Jag stack in huvudet i köket.
”Ja, ja går nu..” sa jag. Hon log och vinkade åt mig.
”Hejdå!” sa jag, lämnade lägenheten och ut på gatan. De var en solig höstdag i Stockholm idag, men ändå lite kylig så jag tog min tjocka, rosa vinterjacka på mig. Vi skulle träffas Gamla Stan, han hade flyttat till en ny lägenhet och ville att jag skulle se den. Han skulle träffa mig på busshållplatsen. Jag såg han på lång väg, innan bussen ens hann stanna på busshållplatsen. Han stod på busshållplatsen, i sitt svarta hår med ljus/blond del av luggen. Jag log stort när jag klev av bussen.
”Alicia..” sa han och vi kramades. Åh jag hade saknat honom, egentligen trotts allt de som hände senaste gångerna vi träffades. Men jag kände mig lugn med SEIKE, han hade någon lugnande effekt på mig. Jag la mina armar runt hans hals och vi stod en stund på busshållplatsen och kramades.
”Du ser mycket friskare ut nu..” sa han och log. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka, han hade ju ett sånt vackert leende och med piercingarna blev de bara bättre. Han var så otroligt snygg, fast jag egentligen hade försökt att dölja mina känslor när jag var tillsammans med Yohio. Men nu var vi inte tillsammans, nu kunde jag göra precis vad jag ville!