Del 112
Resten av kvällen var jag inne på rummet tillsammans med Akina. Jag lyckades få i henne två näringsdrycker, som hon faktist tog utan att tveka och spydde inte efteråt. Nu satt jag i sängen, med henne i min famn och hon snyftade på min axel. Jag höll om hennes kropp nära min och gav henne min närhet, trygghet och mänsklig värme. Hon hade sovit till och från de senaste timmarna. Jag kände inte igen min flicka, hon som alltid var så glad och sprudlade av glädje hade nu förvandlats till ett nervvrak och jag kunde inte göra någonting åt de. Jag har aldrig känt mig så hjälplös någongång. Jag kunde inte göra någonting, jag kunde bara försöka hålla henne vid hyffsat gott humör och vara hennes trygghet. Men egentligen orkade jag inte mer. Jag orkade inte se henne plågas och magras av. Nej, jag måste ta hjälp.

En stund senare knackade de på dörren. Jag ryckte till, och kollade mot Akina, som sov på min axel. Hon hade återigen gråtit sig till söms. Jag la hennes huvud försiktigt ner på kudden, dra täcket över hennes kropp och gick för att öppna dörren. Pappa stod utanför. Jag stängde dörren försiktigt.
”Hej..” sa han och jag log åt honom.
”GACKT kommer till Arlanda imorgon, så vi hämtar honom där. Men vad gör vi med Akina? Vi kan inte lämna henne på hotellet.. SEIKE vet inte om de är så bra om han vaktar henne efter de som hände tidigre..” jag skakade på huvudet när han sa så.
”Jag vet inte vad vi ska göra med henne.. fan de var ingen bra idé att ta med henne alls..” suckade jag och ställde mig lutad mot väggen. Pappa nickade.
”De är bra att vara eftertänksam.. men kan inte SEIKE vara med henne på Annexet, hon vägrar att vara kvar på hotellet, då kanske hon blir lugn? Sen när Nicole och dom är klara så behöver dom inte vara med på scenen så då kan dom hjälpa till. Jag tror att hon lugnar ner sig bara hon får vara med en stund..” sa pappa. Jag skakade på huvudet.
”Hon kommer inte klara av att vara på Annexet. Jag vill bara att hon ska komma hem..” jag visste redan från början att hon inte skulle klara av att vara på Annexet, även fast hon så gärna vill. Pappa avbröt mig.
”Men du kan väl tänka på de, vi är ju ett flertal som inte behöver vara uppe på scenen som kan hjälpas åt att ta hand om henne bakom scenen. Sov gott nu” sa han, kramade mig och lämnade mig kvar. Jag var tvungen att ta lite luft innan jag gick in till henne. Hon drog ur så mycket energi ur mig att jag inte riktigt orkade vara med henne hela tiden. De tog ur mig både privat och som artisten-yohio. Nej nu bestämde jag mig. Jag ringer hennes mamma nu och ber henne komma upp till Sundsvall.