Ångesten och demonerna i mitt huvud gjorde mig helt matt och slö i kroppen och huvudet. De gjorde ont bara att andas och varje del av kroppen jag rörde gjorde ont, så himla ont. Jag ficke tt totalt bryt när Yohio sa att jag inte skulle få följa med till Annexet. De var ju därför jag hängde med hit till Stockholm, för att kunna få vara med på avslutningen av hans höst tuné. Inte tillbringa mina dagar i ett hotellrum. Jag fick panik när han höll fast mig, även fast jag visste att de var av ren trygghet han ville hålla om mig. Detta var nog lika svårt för honom som det var för mig. De var inte jag som sa att de var svårt och lät demonerna ta över, de var sjukdomen som hade ett hårt grepp om mig och inte kunde släppa taget om mig. Demonerna levde helt vilt i mitt huvud och styrde min kropp, mina steg och mina tankar precis som dom ville. Jag var helt borta i deras händer. Jag kände inte igen mig själv, verken på utsidan eller på insidan. Detta var inte jag egentligen. De verkliga jag kunde inte leva ut.

Jag vaknade upp i den stora, mjuka 160 cm sängen. Hade jag, av någon anledning somnat. Jag öppnade ögonen långsamt, blinkade två gånger och sträckte på mig innan jag satt mig upp. Aj, vad yr jag blev. Jag himlade med ögonen och var nära att lägga mig ner igen, men då kom SEIKE upp bredvid mig i sängen och satte sig. SEIKE?! Vad gjorde han här?! Jag kollade åt honom och flyttade mig när han närmade sig.
”Sch..” sa han och tog emot mig så jag inte skulle ramla med huvudet rakt in i sänggaveln. Men jag fick nästan panik. Nej han rörde mig. Jag slog mig nästan loss.
”Akina.. sluta” sa han, med den dova men mjuka rösten han hade. Jag var nästan rädd för honom, vad ville han?
”Yohio sa åt mig att ta hand om dig, de andra är på Annexet” sa han mjukt men rörde mig inte. Jag höll en halvmeter ifrån honom. Jag litade inte riktigt på honom, inte efter allt som har hänt och kärleksdramat. Jag nickade sagta på huvudet. Han sträckte sig efter näringsdrycken som stod på nattduksbordet, med sugröret i. Jag hatade dendär drickan med alla dedär kolhydraterna. De fick demonerna i mig att få spel och kväljningarna kom som ett brev på posten. Jag skakade på huvudet innan han ens han visa mig den. När han väl gjorde de så suckade han när han såg min reaktion.
”Akina.. Yohio sa att du måste dricka den. Annars vet du vad han gör med dig..” sa han och försökte föra den fram till min mun igen. Jag fortsatte att skaka på huvudet, skräckslagen och livrädd.
”Snälla..” sa han, försökte få in de lilla genomskinliga sugröret i min mun. Jag fick panik och slog ner den i sängen så den äckliga sörjan spildes ut över sängen och sängkläderna. Sen tog jag mig snabbt från sängen och Seike ställde sig upp och gick emot mig. Jag fick ännu mera panik.
”Låt mig va!!” skrek jag åt honom och tryckte mig intill väggen, och sjönk ner i en liten hög.
”Akina.. gumman..” sa han och försökte röra mig. Nej jag ville inte att någon skulle röra mig. Speciellt inte han.
”NEJ!! Lämna mig ifred..!!” skrek jag åt honom med gråten i halsen.
”Jag kan inte lämna dig ensam.. de vet du..” han satte sig på huk framför mig, försökte röra min hy men jag ville inte att han skulle röra mig och slog bort hans hand.
”Nej..!!” skrek jag och tårarna sprutade från ögonen och nerför mina kinder. Herregud varför lät jag demonerna ta över hela mig? Jag ville egentligen vara ha värme, mänsklig värme. Mänsklig kärlek och mänsklig trygghet. Han suckade tillslut, lämnade rummet och stängde dörren. Jag satt där inne, själv och grät floder och kväljningarna tog över mig.