Del 6
Herregud. Jag var här nu. I Japan. Mitt drömland. De enda jag såg som personal, var japaner. Jag var offeciellt i Japan. Och vad jag hade väntat på denna dag. Jag stod nu och väntade på mina väskor, som kom ut från planet och ut på bandet. Jag stod där, nervöst och väntade på dom, en stor svart väska och en rosa med vita kanter. Den svarta hade jag fått låna av min faster och den rosa hade jag köpt själv, för egna pengar. Jag var supernöjd med den rosa, trotts att den kostade skjortan. Men de var den värd! Där kom min första väska! Jag tog den och ställde den bredvid mig. Nu väntade jag bara på den rosa. Och självklart kommer den ut sist av alla väskor. Men nu kom den äntligen och jag kunde ge mig av till ankomsthallen, där Mitchiko och Toshi skulle möta mig. Åh jag var så nervös. Så nervös att jag inte ens märkte att jag gick rakt in i en annan person som stod mitt i gången med ett annat gäng med gitarrväskor och massvis med andra saker. Jag tappar min dator som jag har i ena handen och handväskan ramlar till golvet och sakerna i väskan ramlar ut.
”Oj.. förlåt mig..!” sa jag, gud så pinsamt. Nej, sa jag de på svenska oxå? Nej ännu mer pinsamt. Killen vände sig om. Han hade en svart mössa på huvudet med texten 'Big In Japan' på, tonade solglasögon och mörkbrunt hår. Han var klädd i en mörkgrå kavaj, en ljusgrå t-shirt, svarta och slimmade jeans och svarta, skinnskor. Såg nästan ut som snabelskor. De enda jag såg var hans skor, när han vände sig mot mig. Jag ville inte möta killens blick. Jag ville bara försvinna ur jorden.
”Oj, gick de bra?” sa han och satte sig på huk framför mig. Jag mötte hans blick, eller blicken bakom de tonade solglasögonen. Oj han pratade svenska. Är han svensk? Denna mystiska kille? Han började plocka ihop mina saker, gav mig min dator och plockade ihop min allt de som föll ur min handväska. Jag var helt förstelnad, av både skräck och förundran över denna kille. Hur ofta träffar man en kille, på en flygplats, som man går in i, och som pratar svenska när man är i Japan? Vem var denna kille?
”Här har du..” sa han och gav mig den. Men jag kunde inte röra en lem. Jag var helt borta.
”Vadå?” sa jag tillslut och kollade på honom. Jag kunde inte se hans blick genom de tonade solglasögonen.
”Dina saker..” sa han med ett leende. Då försvann stelheten och förlamningen.
”Oj.. tack så mycket..” sa jag och tog dom. Han hjälpte mig upp.
”Varsågod..” sa han med ett leende. ”Ta de lite försiktigare nästa gång” fortsatte han och hade en glimt i ögat, de såg jag genom solglasögonen. Jag log tillbaka och lämnade snabbt platsen. Fan. Detta var nog de mest pinsammaste ögonblicket i mitt liv. Eller ett av de pinsammaste i mitt liv.

Efter den pinsammaste ögonblicket i mitt liv så gick jag mot ankomsthallen. Jag var nog sist ut av alla så att hitta Mitchiko och Toshi skulle inte vara så svårt. Jag gick ut, med mina två stora väskor, datan nerträngd i handväskan och jag såg väl ut som en tomat, fortfarande. Äntligen kom jag ut ur den långa korridoren och såg två st tjejer stå där. De var de enda kvar. Toshi och Mitchiko kom springande till mig. Toshi var något längre än mina 165 cm, hade kort svart/rutig kjol, svarta over knee's, vit t-shirt med Hello Kitty tryck på och naturligt sminkad. Mitchiko var däremot kortare än mig, hade rosa kort klänning, svarta over knee-tights med katter över knäna och där de övergick till hudfärg, ljusrosa tröja, brunt och lockigt hår som omfamnade hennes smala ansikte, bruna ögon och lolita-sminkade ansikte. Jag kände igen dom, dom kände igen mig och vi kastades i varandras armar.
”ÄNTLIGEN JAPAN!!!” sa vi, fast på engelska då. Vi kramades och skrattade tillsammans, precis som vi träffats förut fast vi egentligen aldrig hade gjort de. De kändes som de alltid skulle vara vi, och de hoppades jag på också. De var mina tjejer, och jag var deras.