Del 4
Nu var de dagen, dagen med stort D. Idag skulle jag äntligen få åka iväg till Japan, och få lära känna helt fantastiska människor. Jag skulle få byta plan 3 gånger innan jag skulle landa i japan, en resa på nästan 16 timmar sammanlagt. Först en flygning från Landvetter flygplats till Arlanda, sen från Arlanda till Helsingfors och sist resa från Helsingfors till Tokyo Narita international airport. Bara den resan skulle ta nära 12 timmar. Jag hade packat två stora resväskor och ett handbagage som nu stod och väntade på mig i hallen. Pappa och Hanna skulle köra mig till flygplatsen nu snart. Jag stod själv i badrummet, flätade mitt hår hår och satt på mig hatten, min svarta Håkan Hellström hatt. Jag hade sotade ögon med ögonskugga och lösögonfransar. Enkelt och snyggt, tyckte jag.
”Ellie vi måste dra oss nu!” hördes pappas röst utanför. Jag tog ett djupt andetag. Sista gången jag är i detta badrum. Jag gick ut ur badrummet och såg att pappa redan burit ner de två stora väskorna ut till hissen. De var bara jag som stod kvar där, i hallen. Sista gången i min lägenhet, min pappas lägenhet i Majorna i Göteborg. Gud vad jag kommer sakna detta.

Pappa hade precis parkerat bilen på en tom parkeringsruta utanför Landvetter flygplats och vi var nu påväg in till incheckningen. Hanna såg inte så glad ut, mer ångestfylld än förväntansfull, som jag var. När vi kom in vid incheckningen, möttes jag av mitt goa studentgäng från gymnasiet. Ronja, Gabbi, Lydia, Emma, Thess, Felicia, Bella, Johnny, Simon, Leo, Adam och Anton. De stod där med en banderoll med texten ”Lycka till i Japan, vår älskade Ellie!”, tutor och visslade när jag kom in. Jag blev lite chockad, släppte väskan och sprang in i deras armar. Dom kastade sig över mig.
”Åh vad fina ni är..” sa jag, rört och grät glädjetårar i deras armar.
”Tror du inte vi skulle säga hejdå till dig? Dumma lilla du, såklart vi skulle!” sa Thess och de stod runt om mig.
”En av våra favoriter ska ju vara borta i över ett år, tror du inte vi kommer sakna dig?” sa Adam bakom mig. Jag vände mig om och log åt honom.
”Fast jag kommer ju komma tillbaka..” sa jag, med blev avbryt.
”Om ett år ja, eller kanske träffar en snygg japan och blir borta för alltid?” sa Ronja och vi skrattade tillsammans.
”Här förresten..” sa Johnny och gav mig en present inslagen i fint presentpapper, rosa och ljusrosa presentsnöre.
”Men nej.. ni behöver inte..” sa jag men han la den i min famn.
”Sluta tjabbla nu, du åker ju iväg och dessutom fyller du år!” och helt plötsligt började de sjunga ”ja må hon leva” mitt ibland folket. Jag blev röd och skrattade åt dom. Dom kunde iallafall inte sjunga, den saken var säker. Men de var roligt, jag skrattade så jag höll på att dö där i mitten mellan dom.
”Grattis på födelsedagen, prinsessan” sa pappa och räckte fram en present åt mig, i vitt papper med sidensnöre. Jag log och kastade mig i hans armar. Min pappa, min alldeles egna pappa. Jag och han mot världen. Sen sträckte även Hanna fram en present, i samma vita papper och blått presentsnöre.

”Här..” sa hon och la de i mina armar, där jag höll alla andra presenter. Jag fick nästan tårar i ögonen. Jag kollade på henne, hon ville inte att jag skulle gå. Jag ställde mig på huk framför henne (platåskorna gjorde mig tio cm längre än alla andra). Jag la ner paketen på golvet och tog hennes ena hand.
”Jag kommer hem igen, jag lovar..” sa jag till henne, hon nickade och jag kramade om henne.
”Jag kommer sakna dig..” sa jag i hennes öra. Hon nickade tillbaka.
”Jag kommer oxå sakna dig..” jag släppte henne och vi började gå mot incheckning, de var två timmar tills flyget skulle gå nu.
”Du får inte öppna paketen förän du är själv!” sa Ronja varnande. Jag kollade mot dom.
”Ni skrämmer mig..” sa jag och vände mig mot tjejen i kassan. Jag tog fram biljetten och mitt pass. Väskorna åkte iväg på rullbandet ner till packningen, inpackningen till flyget. Jag gick bort till mitt lilla gäng som stod längre bort.
”Ja.. nu är de ingen återvändo!” sa Adam, log och skrattade. Likaså ja.
”Ja.. du har väl rätt..” sa jag. Sen började jag krama om alla och avslutade med att krama om pappa och Hanna.
”Hör av dig när du är framme i Japan, så vi slipper oroa oss..” sa pappa. Jag log.
”Såklart jag gör.” sen kramade jag om honom.
”Ha de så kul nu, prinsessan..” sa han och strök två fingrar på min kind. Jag hade gråten i halsen. Nej inte gråta nu.
”Hejdå allihopa..!” sa jag, tog mitt handbagage där mina presenter låg. Jag backade mot tullen och vinkade åt dom. De gjorde likadant. Nu var de dax, nu var de jag och framtiden. Ingenting kunde stoppa mig nu!