Del 3
De var kväll, och jag låg bredvid Hanna i hennes rosa princess-säng med vit sänghimmel. Hon låg med huvudet mot väggen och sov djupt. Jag rörde hennes hår, hennes mjuka, ljusbruna hår. Tankarna strövade fritt i huvudet på mig. Kunde jag verkligen lämna henne? Hon skulle bli ensam, de visste jag. Jag ville inte lämna henne. Men jag kunde inte ta med henne. Jag låg där med tårar i ögonen, ångesten kom över mig. Jag skulle lämna min älskade lillasyster, ensam i kalla Sverige för att studera på andra sidan världen. I en helt ny stad, nytt land och ny kultur. Tankarna växte och grodde i mig. Ångesttanken. Jag hörde ytterdörren öppnas försiktigt, och de gnisslade. Försiktigt så gick jag upp ur sängen, och gick ut ur rummet men lämnade en liten glänta öppen till hennes rum. Som jag alltid gjorde. Jag såg klockan som hängde i hallen, redan 21:30. Oj, så mycket. Sen gick jag ut till pappa som satt i köket och åt middagen som jag hade lagat. Krovstroganoff. Jag satte mig framför honom på en av stolarna.
”Hej..” sa han och tuggade ur. Jag nickade åt honom.
”Sover Hanna?” frågade han. Jag nickade.
”Hon har haft 38,9 graders feber hela dan..” sa jag åt honom. Han nickade.
”Kan du vara hemma imorgon oxå? Jag har bytt skift med Näslund..” jag himlade med ögonen och suckade.

”Snälla.. jag kan inte byta nu..” sa han, yttligare en gång. Jag suckade åt honom.
”Vet du vad hon sa till mig idag?”
”Vadå?” sa han och la ner gaffeln på den färdigätna talriken. Jag suckade.
”När jag åker iväg till Japan, så sa hon att hon bara kommer bli ensam. Då sa jag att pappa kommer vara hemma med dig, o hon svarade mig: 'Nej pappa jobbar hela tiden. Han är aldrig hemma'”. Jag kollade in i hans ögon. Jag såg den sårade och sargade blicken hos honom. Han förstod nog själv att han måste ändra på sig nu när jag flyttar om några månader. Han blev helt stum.
”Du är arbetsnarkoman, pappa. Du måste vara hemma mer med henne..” sa jag innan jag gick bort från bordet och mot mitt rum.
”Kan du vara hemma med henne imån?” sa han efter mig. Jag viftade iväg de med handen medans jag gick.
”Ellie?” frågade han efter mig.
”Ja!” sa jag innan jag smällde igen dörren. Han kunde inte gömma sig själv i jobb mera, han hade en dotter som behövde honom mer än någonsin nu. Jag åker till Japan den 8 Augusti och är borta länge, hon behöver en trygghet. Men de verkar inte pappa vilja förstå. Jag tog av mig kläderna, la dom på stolen och la mig i sängen. Där somnade jag av all fustration och ilska.

Nästa dag fick jag också vara hemma med Hanna. Hon hade högre feber idag och sov därför de mesta av dagen. Själv satt jag mest och skypade med Toshi, en av de tjejer jag skulle bo med i Japan. Vi hade alltid roligt när vi skypade och de kändes som vi hade känt varandra i flera år, men de var egentligen bara de senaste 3 månaderna som vi faktist börjat prata via skype tillsammans med de andra två tjejerna vi ska bo med, Mitchiko och Nikki. Dock skulle vi alla fyra läsa olika linjer, men gå på samma skola. Jag skulle somsagt läsa musik och musikproduction, Toshi skulle läsa Japansk populärkultur i 6 månader, Mitchiko skulle läsa till jounalist i 2 år och Nikki skulle läsa psykologi i 2 år. Min utbildning varade i endast ett år men jag skulle eventuellt läsa en kurs till efter de. Inget var riktigt bestämt än. Men vi alla vi skulle gå på Japanska under kvällarna. Utom Mitchiko då, hon som redan var Japan. Jag hade läst lite Japanska när jag var yngre, typ 13-16 år gick jag i japanska efter skoltid. Men sen orkade jag inte göra de mera, efter Anette's död. Så jag kunde grunderna men ingenting mer. Så de skulle vara roligt att starta upp de igen. Men jag kunde inte släppa de, jag ville verkligen inte lämna Hanna själv med pappa. Pappa verkar inte förstå att Hanna känner sig ensam. Nej jag måste prata med honom. Eller iallafall försöka.

”Pappa..” sa jag när vi satt i soffan, den fredagskvällen och kollade på tv. Hanna sov i sin säng, sjuk och dan. Han kollade upp på mig.
”Du måste ta bättre hand om Hanna sen när jag åker..” började jag med att säga. Han suckade.
”Hon vill inte att jag åker, hon känner sig ensam. Förstår du inte de? Jag är den enda som är hemma med henne om dagarna och tar hand om henne..” han suckade och svarade.
”Hur ska vi få in pengar, tror du? Jag måste jobba såhär mycket för att vi ska kunna leva och bo här. Ingenting är gratis..” jag avbröt honom.
”Men pappa, du jobbar för mycket. Du vet ingenting om dina döttrar längre. Du vet knappt vad Hanna har i läxa eller när jag tar studenten. Du är arbetsnarkoman..” han skrattade lite tyst.
”Pappa, jag menar allvar. Hanna kan inte prata med dig om sånhär längre. Är de inte fel någonstanns då?” han suckade.
”Ja, jag lovar att försöka vara hemma mera.. men de är inte så lätt..” jag avbröt honom igen.
”Du måste försöka vara hemma mera. Hur ska Hanna annars veta vart hon har dig?” han ryckte på axlarna. Jag blev lite fustrerad.
”Jag går och lägger mig.” sa jag, drygt och gick in till mitt rum. Jag stängde dörren, slängde kläderna på golvet och ner i sängen. Han verkade fortfarande inte förstå.