Del 15
”Hallå, du kan ha denna fina!!” sa Mitchiko och kom inspringandes i mitt rum med en snygg, ljusrosa/vit blus i handen. Det var mycket spets och mycket gulligull. Men nej, de kändes inte jag. Jag stod i bara bh och vita spetstrosor när hon kom inrusande. Hela min säng var full av kläder och ingenting i garderoben.
”Asså.. de känns ju inte jag..” sa jag till henne, och hennes ansiktsuttryck gick från glad och sprallig, till berdövad.
”Men vad ska du ha då? Du kan väl inte gå naken..” sa hon, och satte sig på min snurrstol vid skrivbordet. Jag skakade på huvudet och sträckte ut armarna.
”Jag vet inte.. Mitchi... väl något åt mig så tar jag på mig de!” sa jag, vände mig om och sträckte ut min ena arm.
”Är du säker..?” sa hon och ställde sig upp.
”Ja, välj nu!!” sa jag, fortfarande bestämt. Men vad hade jag egentligen gett mig in på? Be Mitchi välja kläder.. men hoppas hon väljer bra!
”Här..!” sa hon och gav mig en rosa/vit/svart kort kjol och ett par overknee-tights. Jag kollade på dom. Jo de var en okey början. Sen la hon en blus i min famn.
”Och denhär!” det var en vit topp med en stor färgglad cupcake på i starka rosanyanser, ljus och mörkblå, två stora ögon och en stor mun. Jag kollade på Mitchi.
”Dedär är perfekt, ta på de nu!” sa hon och satte sig på stolen igen. Jag började ta på mig tightsen, kjolen och sist tröjan. Och ja, de passade faktist rätt bra ihop. Sen kastade hon en tun vit/grå tröja på mig.
”Denna oxå så blir de perfekt!” sa hon och log upp stort.

Och så blev de. Hon hade sminkat mig i lolita-stil, classic lolita med svart-grå-vit-beige ton rakt igenom. Nu satt jag på tåget som skulle ta mig till Narisawa, som låg nära Harajuku där vi shoppade för några veckor sedan. Åh vad nervös jag var. Undrade egentligen vad jag sysslade med. Varför går jag på middag med min lärare? Eller han var inte min lärare, mer en föreläsare som skulle hjälpa oss med musikproduktionen. Han var mystisk, men ändå intressant. De var något med honom som gjorde att jag blev intresserad av honom. Kanske mer än intresserad. Nej så kan jag inte tänka. De kändes konstigt. Jag ska äta middag pga de som hände på flygplatsen. That's it!

Jag hade precis kommit till gatan där Narisawa skulle ligga. Jag såg den stora skylten, med japanska tecken, och de stod under ”Resturant Narisawa”. Där var de, där skulle jag äta. De var där jag skulle träffa honom. Herregud. Hjärtat gick i 110 km. Nej jag ville inte, eller jo jag ville. Men ändå inte. Allting slets i två delar i min kropp och jag visste inte vad jag ville. Nej ush vad jobbigt. Vad pinsamt, egentligen. Jag såg han stå där, längre bort, fixad i sitt mörkbruna hår, gråa kavaj och spetsiga skor. De var han. Åh han var så snygg. Men nej jag avböjde dom tankarna direkt och fokuserade på annat. Typ som att gå rakt utan att ramla omkull. Benen vek sig mer eller mindre under mig.
”Ellie?” sa han när jag gick fram till honom. Jag log fånigt, benen vek sig och jag ramlade mer eller mindre ihop i hans famn.
”Ojdå... hur är de med dig?” frågade han när jag föll och han tog emot mig. Jag log och nickade. Fan, vad pinsamt. Varför, Eleanor, ska du alltid vara så pinsam?! De är hemskt..! jag bara log bort allting.
”Ja.. de är bra.. tack” stammande jag fram. Nej vad pinsamt. Jag ville barra sjunka genom jorden.
”Ska vi gå in?” frågade han, log och tog min hand. Jag log tillbaka, pinsamt men vi gick in. Nu kunde jag inte hoppa av!