Del 14
En efter en kom tjejerna ut från sina klassrum. Och vi började att gå hem. Eller nej, inte hem. Men ifrån skolan. Imorse hade vi ju sagt till varandra att vi skulle gå ut och äta, och så blev de. Vi gick till en buget resturang som hade allt från sushi och soppor till wooker och grytor. Jag tog en räkwook och ett stort glas cola. Nu satt vi alla där runt bordet, pratade, skrattade och hade de trevligt. Men jag var mest försjunken i mina egna tankar.
”Ellie hur var din första dag?!” frågade Toshi, medans de andra tjejernas blickar var fastklistrade på mig.
”Jo.. min musikproducent-lärare bjöd ut mig..” sa jag och kollade ner i bordet.
”Men va?!” sa Nikki.
”Är han inte lite för... gammal?” frågade Mitchiko. Jag skakade på huvudet.
”Han är typ 25..” sa jag och kollade på henne.
”Vad heter han?!” fortsatte Nikki som följfråga.
”..YOHIO..” sa jag tyst. Toshi blev helt till sig.
”VET DU HUR KÄND HAN ÄR?! ELLIE, HAN ÄR MILJONÄR!!!” Mitchiko avbröt henne.
”NEJ HAN ÄR BILJONÄR!!!” båda två blev helt till sig.
”Och han är svensk..” tillägde jag. Alla tre hoppade mer eller mindre upp och ner på stolen.
”Vart bjöd han ut dig någonstanns?! SÄG SÄG SÄG!!” sa Mitchiko och Toshi i kör. Jag svalde hårt.
”Resturang Narisawa.. imorgon kl 19..” de blev tyst, som om bomben slagit ner.
”De är en av japansk lyxigaste och dyraste resutranger...” sa Mitchiko, helt förstumad av de jag sa. Jag ryckte på axlarna, som om de var väl ingenting.
”Herregud Ellie.. avundsjuka ja..!” sa Nikki och vi skrattade tillsammans. Imorgon hade bara Toshi och Nikki lektioner på sitt schema. Jag var lektionsfri och Mitchiko's kurs skulle inte börja förän på torsdag. Hon hade alltså tre dagars ledighet.

Jag sov ut länge den morgonen. Gårdagen hade tagit ut mycket på mig. Vad de sant dedär som Toshi sa? Var han verkligen biljonär? Kan man alltså vara så rik på att vara musikproducent? Visst, han var ju den största och nog enda som hade just visual kei-genern. Han hade ju tagit fram ett flertal stora i både Sverige, Japan och USA. DESAIHA är störst i Sverige och börjar även nu få fäste i Japan. Han hade tagit fram flera stora i bara Japan också och några mindre i USA. Denna kille var så mystisk. När han var yngre var han med i melodifestivalen, släppte skivor i både Sverige och Japan, var med i interjuv eller interjuv i svensk och japansk-tv men sen försvann han lixom från artistlivet och fokus blev mycket på musikproducering. Han hade startat företaget KEOIS ENTERTAINMENT vid sidan av sitt artisteri, men de var artisteriet han levde på. Nu hade de gått några år sen, ca 6 år sedan, han senast stod på scenen själv och sjöng. Nu var han istället manager och fokuserade på den biten av musiken. Detta hade Mitchiko berättat för mig. Hon hade avgudat honom och hans band Seremedy när hon var yngre. Jag visste att han var svensk och har sett honom i melodifestivalen. Men jag har aldrig direkt tyckt om honom. Men han är bra artist, den saken är klar iallafall. Och nu skulle jag dejta honom. Nejnej, inte dejta men han ville bjuda ut mig på middag. Kanske mer en ”förlåtelse middag” för att jag gick in i honom på flygplatsen. Ja. Så var de. Det är ingen dejt iallafall. Eller?