Del 124
De var måndag, och egentligen skulle jag till dagvården. Men imorse ringde de mig och sa att jag inte behövde komma. Skönt för mig, tänkte jag som kunde ta en extra lång sovmorgon. Men nej, då satte tankarna, demonerna, igång att bombadera mig med ord, elaka ord och slå ner mig brutalt innefrån. Herregud, att ens inre demoner kunde göra så ont. Jag låg justnu, i fosterställning, i min säng, under täcke, kuddar, allting som jag kunde gömma mig under för att dämpa allting och rymma från mig själv. De var sjukt att tankar kunde sänka mig såhär lågt. Bara att röra mig gjorde så ont, så himla ont. Jag låg där, under täcken, helt själv i min lägenhet med slutna ögon. De enda jag såg var mörker. Evelina hade gått iväg till skolan och skulle komma tillbaka i eftermiddag sa hon. Då ville hon se mig dricka minst två stycken näringsdrycker. Lycka till att få i sig något i denna kroppen när hela kroppen bara sköt ifrån sig smärta intill mitt innersta mitt. Jag vågade inte röra mig, inte ens gå på toaletten, de gjorde så ont att bara tänka tanken att röra armen och få benen att röra sig i den riktningen jag ville. Jag visste verken in eller ut, va de mörkt ute? Regnade de? Var de strålande sol? Hur mycket klockan var? Jag visste ingenting om den hårda omvärlden utanför täckets trygga mörker.

De ringde på min dörr. Vågade jag öppna? Ville jag ens veta va omvärlden ville mig? Nej, jag vågade inte öppa. De både ringde och knackade på dörren nu. Vem var de? Nyfikenheten tog över. Jag lyfte lite på täcket så ljus sipprade in genom den lilla springan. Jag kollade mot ytterdörren. Aj, de gjorde så ont att röra sig. De ringde yttligare en gång. Va ville människan?! Jag tog min rosa morgonrock och mina tofflor och gick för att öppna de knarrande låset. Utanför stod mamma, min alldeles egna mamma. Vad gjorde hon här egentligen?
”Mamma!” sa jag och kastade mig i hennes armar.
”Mitt lilla barn..” sa hon och kramade om mig med sin varma armar. Jag drog in hennes underbara lukt i mina lungor, den varma doften av min alldeles egna och saknade mamma. Hon tog mitt ansikte i sina armar och pussade min panna.
”Gud vad jag har saknat dig..” sa hon och log, de alldeles perfekta leendet som bara ens egna mamma kunde ge. Jag grät små glädje tårar som hon lätt tog bort med sina tummar.
”Lilla älskling då, gråt inte..” sa hon, log och ställde in sin väska. Då, vid trappan, såg jag honom. YOHiO stod där och tittade på mig med de stora, sotade solglasögonen och de skrikrosa Dr Martens kängorna. Vi kollade bara på varandra en stund innan mamma kom ut. Jag kollade frågande på henne.
”Vad är dehär..? Varför är han här?” jag kollade på henne, med sån chockad och förvånad blick. Jag var livrädd, samtidigt som jag var glad över att min mamma var här. Mamma suckade djutp och tungt.
”Vi kan inte hålla på såhär, Alicia. Vi ska ner till SCÄ, Stockholms central för ätstörningar..” sa hon och tog min hand.