Del 125 – YOHiO's perspektiv
Både jag och Agnes kom in i Akina's lägenhet. Hon var uppgiven, och inte hjälpte de att jag var nära henne heller. Igår sårade jag henne och nu har jag tagit hit hennes mamma som ska köra ner henne till Stockholm och läggas in på en ätstörningsklinik. Skulle hon någonsin kunna lita på mig igen? Vi satt nu, vid hennes matbord. Hennes mamma satt bredvid henne och höll om henne när hon satt lutad mot hennes axel och tårarna rann nerför hennes ljusbruna hy. Hon var så vacker och så perfekt. Jag ville bara röra hennes kind, kyssa bort hennes tårar och smekte hennes ansikte, mjukt och försiktigt. De kröp i fingrarna på mig. Men jag visste att hon inte ville veta av mig, inte nu iallafall. Men jag älskade henne, grovligt mycket. Vi bara satt och kollade på varandra, jag och Agnes. Akina hade inte ens öppet ögonen, utan dom var slutna.
”Jag har bokat ett hotellrum till oss.. vi har tid hos läkaren imorgon..” sa hon till mig och Akina, hon smekte hennes kind och jag nickade sagta. De var inte bara Akina som skadades av denna sjukdom, alla runtomkring henne blev lika skadade som henne. Sen reste hon sig upp och hjälpte Akina till soffan. Jag följde efter att satte mig på en stol bredvid soffan. Hon satt henne i soffan och gick för att packa ihop lite packning, kläder och sånt som hon ville ha.
”Yohio, vart är hennes resväska?” frågade hon mig och jag nickade till och kollade på henne. Sen gick jag upp och tog fram den stora, rosa resväskan som stod inne i klädkammaren.
”Tack..” sa hon och log. Jag log tillbaka och satte mig på stolen igen. Agnes packade ner myskläder, hennes rosa mysbyxor, och två par gråa byxor, hennes boxertrosor i olika mönster, flertal olika BH, tröjor, linnen, tjocktröjor, smink, rosa handdukar, shampooflaskor, tofflor osv. Massvis med olika grejer som hon skulle behöva dessa veckor/månader hon skulle vara inlagd. Efter de så tog Akina på sig kläder, hon såg knappt på mig och pratade inte med mig. Jag hade gjort fel igår, så himla fel. Jag skulle kunna göra precis vad som helst, bara allting blev som vanligt igen. Sedan gick vi ner till parkeringen med all packning och Akina satt sig i framsätet på deras röda Audi. Hon sa ingenting till mig. De var som jag inte fanns. Hennes mamma stängde dörren vid henne och bakluckan. Sen gick hon fram till mig och gav mig en kram.
”Hon kommer bli bra igen.. och bli som vanligt..” sa hon pch log när hon träffade mitt ansikte. Jag nickade osammanhängande.
”Jag hör av mig till dig.. här” sa hon och la lägenhetsnycklarna i min hand. Jag kollade på henne.
”Ta hand om lägenheten åt henne..” sa hon och log.
”Hejdå..” sen gick hon och de åkte iväg. Jag kollade på när bilen lämnade parkeringen och var utom synhåll. Jag ville så gärna kyssa hennes läppar innan hon lämnade mig. Jag sjönk ihop i en liten hög på den kalla och blöta parkeringen. Tänk om jag aldrig mer fick se henne?