Del 12

De var morgon, klockan var 05:30 och alla vi satt vid frukostbordet, nervösa och spända inför dagen. Klockan 09:00 skulle vi vara på plats i skolan, då var de upprop och klassuppdelning. Vi satt och doppade tepåsarna i de varma vattnet. Alla var nog lika nervösa, och vi sa ingenting till varandra.
”Nej hallå.. jag vet att alla är nervösa men vi kan ju inte sitta här och vara oroliga.. jag tycker att efter vi har varit på skolan så går vi ut och äter!” Sa Nikki med ett stort leende.
”Ja, de gör vi!” sa Mitchiko och log lika stort.
”Jag är på” sa Toshi, och jag nickade instämmande.
”Ja, då gör vi de!”

Efter frukosten sprang vi omkring i lägenheten, med sminkväskor, kläder överallt och väskor. De var som alltid stressigt på morgonen men vi kom iallafall iväg, och de var de viktigaste. Nu satt vi på tunnelbane-tåget, tillsammans med alla andra kavajklädda japaner med portföljer, svarthår och glasögon. Jag hade på mig svarta overknee's, jeansfärgade shorts, en vit tröja med texten ”WE ARE THE WORLD” på och en svart/vit/rosa ryggsäck. Man kände sig ganska liten med alla dessa kavajklädda människor, vi var nog de enda som var så färgglada och pratade i hela vagnen. Även fast vi var riktigt nervösa. Skolan låg mitt centrum, en stor, vit/grå byggnad med stora fönster. De var ett våningshus, ett modernt våningshus. Nästan en skyskrapa inprincip. Vi alla fyra stod där, och bara kollade på byggnaden.
”Herregud.. de är sjukt stort..” sa Toshi, och bara kollade på de med öppen mun.
”Hur ska vi hitta..?!” sa Nikki efteråt. Mitchiko bara sprang fram.
”Hallå? Ska ni stå där?!” sa hon, hoppade av glädje och sprang in genom svängdörrarna. Vi kollade på varandra, log och gick in. De sprang in och ut folk hela tiden ur den stora byggnaden. De såg ut som ett hotell, fina skinnstolar vid experditionen där man fick sina scheman. Klinkers golv, fina vackra växter vid entrén och vackra, välklädda personal i experditionen. De stod på japanska och engelska på plakaten dit vi skulle gå, som skulle gå första året. Alla första årselever skulle träffas i den stora aulan och sen skulle vi delas upp. Nu satt vi där, i den stora aulan som hade nog plats för 100 pers, minst. Vi satt där, på rak och jag mer eller mindre bet på naglarna. Herregud, vad hade jag gett mig in på?

Vi hade precis blivit uppdelade i olika klasser nu. Toshi skulle ju läsa Japansk populärkultur och gick iväg med sin klass på 15 pers, Mitchiko skulle läsa Journalistik och gick iväg med sin grupp på 50 pers, Nikki skulle läsa Psykologi och gick iväg med sin stora grupp på minst 40 pers. Sist gick jag iväg, med min klass och vi var väldigt få. Runt 10 personer. Men de kändes skönt. Vi var både amerikanare, japaner och ryssar som skulle läsa Musik och musikproduktion. Vi gick in i ett litet klassrum med vår japanska musikmentor, och där stod han. Han som jag gick in i på flygplatsen. Herregud, de är ju Han. Han är ju en av världens kändaste musikproducenter!