Del 98
Karlstad levererade lika mycket som Helsingborg, och vi höll på i närmare två timmar. Denna helgens konsert, vänskapen och kärleken till Akina gjorde denna helgen till en utav dom bästa. De var natten till söndagen och vi satt i bussen påväg tillbaka hem. Marcus, JENZiiH och Fredrik satt och spelade tv-spel, hojtade och tjoade. Jag satt med gitarren i knät och jammade med gitarren. De ringde i telefonen, och Evelina's nummer stod på displayen. Jag drog åt sidan och svarade.
”Yooo..” sa svarade jag henne.
”Hej..” sa hon, och lät lite orolig och sorgsen på rösten. Jag blev genast fundersam.
”Har de hänt något?” frågade jag och la ner gitarren i andra stolen. Hon snyftade lite på rösten.
”Evelina?” upprepade jag.
”Akina är dålig..” sa hon sen.
”Vadå dålig?” jag ställde mig upp ur stolen.
”Hon är på sjukan.. du måste komma hit så fort du kan..” sa hon. Jag slängde ner telefonen i stolen och sprang mer eller mindre förbi killarna som spelade tv-spel och ner för trappan där pappa, Nicole och Patrik satt.
”Akina är på sjukhus!!!” sa jag i all panik. Alla tre tittade på mig.
”Vadå på sjukhus? Vad har hänt?” frågade pappa och kollade på mig. Jag hade mer eller mindre panik.
”Vi måste dit, nu! Hon är döende!!” skrek jag nästan.
”Sch.. lugna ner dig.. jag lovar att hon inte dör..” sa han, ställde sig upp och kramade om mig. Jag ville gråta, jag var orolig. Tänk om jag förlorade henne föralltid nu? Och jag kan inte vara vid hennes sida.

Efter mycket om och men fick Nicole tag på Evelina och frågade henne vad som egentligen hade hänt. Vi var alla samlade där nere och Patrik körde bussen så fort han kunde till sjukhuset i Sundsvall. Evelina sa att när hon och SEIKE skulle kolla till henne igårkväll så hittade dom henne ihopfallen i badrummet, hade troligen svimmat eller fått blodsockerfall och slagit i huvudet i badkarskanten så de blödde kraftigt. De hade fått dit ambulansen och de körde in henne direkt till sjukhuset och därifrån så ringde hon mig. Jag var utom mig av oro och kunde knappt vara still. De bara kröp i kroppen på mig och ändå hade vi minst en timme kvar innan vi kom upp till sundsvall. Klockan var tre på morgonen, medans de andra försökte sova lite satt jag och pappa uppe. Han var mest vaken för att hålla koll på mig, så jag inte hittade på något dumt. Jag var riktigt orolig över henne, min kärlek. Vad hade hon nu hittat på?

Efter den långa timmen kom vi äntligen fram till sjukhuset i Sundsvall. Evelina & SEIKE satt på varsin stol i väntrummet när jag, Nicole, Marcus, Fredrik & JENZiiH kom inrusande.
”Vart är hon?!” sa jag till Evelina som halvsov på stolen. Hon kollade yrvaket upp på mig.
”Letar ni efter Alicia Green?” frågade en sjuksköterska. Jag kastade mig upp och nickade förtvivlat. Hon bad mig komma med henne, medans de andra fick stanna kvar i väntrummet.
”Hon har fortfarande väldigt låga blodvärden, speciellt järnvärdet. Hon har oxå väldigt oregelbundna blodvärden jämfört vad hon hade förra gången, uttorkad och hon väger några kilon för lite jämförelse med sin längd. Äter hon och så ordentligt?” frågade hon mig och stannade utanför rummet som Akina låg i. Jag ryckte påaxlarna.
”Vi har nyss bråkat och blev vänner just för några dagar sen.. jag vet inte mycket mer..” svarade jag henne. Hon nickade och öppade dörren så jag kunde gå in. Hon var helt täckt av slangar, kanyler i båda armarna och såg så lugn ut, fridfull.
”Hon har nyss somnat, vi var tvungna att söva henne för att kunna göra rent och sy såret i huvudet. Sa sjuksköterskan och kollade bakom bandaget om satt runt hennes huvud. Jag nickade och satte mig ner på en pall bredvid hennes säng.
”Ring på klockan om de är något” sa hon, log och lämnade mig kvar. Jag ville inte se min flickvän iklädd i slagar och droppställning bredvid sig. Jag tog hennes hand, kysste den och la huvudet på madrassen, för att gråta. Jag var så orolig för henne. Vad höll hon på med?