Jag torkade tårarna innan jag låste upp dörren och träffade hans oroliga blick. Den blicken kände jag mycket väl igen. Han såg oroligt på mig. Fan. Detta gjorde inte saken bättre, de ska han veta. Fan. Varför just nu? Nej jag kunde inte säga de nu. Fast jo, jag måste säga de nu. För annars kommer jag aldrig säga de. Jag känner mig själv. Nej, nu säger jag de.
”Vi måste prata..” sa jag. Han nickade och tog en hand runt min midja och vi gick mot soffan. Vi satte oss ner och han ville ha mig nära, men jag flyttade på mig. Ville inte ha han alldeles för nära för detta gjorde ont i mig. Jag ville inte säga de. Men jag var tvungen. För våra egna bästa. Jag mötte hans ögon, de perfekta grön-blåa ögonen som gjorde mig lugn och avslappnad, men samtidigt på helspänd nu i väntan på vad jag kommer säga. Detta skulle såra honom, de visste jag.
”Asså.. nej.. fan..” jag kollade ner i golvet och fipplade med fingrarna. Jag kände hans fingerspetsar mot mitt lår. Jag kollade upp på han. De mjuka ögonen hade han kvar.
”Alicia.. jag tror att jag förstår..” viskade han och tog bort sina händer. Jag blev lite paff och kollade på honom.
”Du och Yohio har alltid haft en speciell kontakt. Jag visste redan första dagen jag såg dig du var den perfekta tjejen för mig, söt, tillbakadragen och lätt att prata med. Men jag visste oxå att Yohio inte skulle släppa dig. De som hände i lördags kväll, efterfesten när du inte kom till hotellrummet kunde jag nästan lista ut att du var hos honom den natten. Jag har sett din hals.. även fast Nicole försökte gömma undan sugmärkena..” sa han, mjukt och vanligt. Jag kollade ner på halsen och såg att sminket hade börjat lossna, ojdå. De var inte bra.
”Sen sa ju Nicole att du var hos henne, men jag visste att du hade varit hos Yohio. Men jag sa ingenting. Visst, jag tycker de är tråkigt att de inte kan vara vi. Och jag är väldigt kär i dig, men jag förstår er. Ni har alltid haft en connection som du och jag inte har haft. Fast jag önskade att vi hade haft de. För du är en otroligt fin tjej ska du veta, Alicia. Men jag kanske inte är den rätta för dig, den rätta för dig är Yohio.” sa han med ett leende. Jag såg nog helt paff ut, för jag kände mig paff. Har han alltså känt på sig detta hela tiden? Varför har han inte sagt något? Har han gått runt och grubblat på detta länge? Frågorna bara vällde upp i huvudet på mig. Fan. Jag slapp iallafall säga de själv, han kände nog på sig de vad jag tänkte säga.
”Ja.. ja..” fick jag fram. Orden formades inte och jag såg som förstelnad ut. Vad skulle jag säga efter en sånhär omgång? Vad svarar man? Han bara log och mig och satte sin hand på mitt lår. Jag kollade på handen och flyttade blicken mot hans ansikte och de vänliga leendet.
”sch.. du behöver inte säga något..” sa han, mjukt och försiktigt. Jag nickade, förstelnad och förstummad av hans ord. Menade han verkligen de? Jag hade räknat med att han skulle bli jätte ledsen och deprimerad, inte såhär.. lugn och avslappnad.
”Men vi kan fortfarande vara vänner?” frågade han, mjukt och försiktigt. Jag nickade.
”Såklart vi ska vara de, du är bra för mig..” ja gick från förlamad till att krama honom och ge honom en kindpuss. Ja, då var detta sagt och gjort!