Efter att ha gått till apoteket och fixat ett graviditets-test gick vi hem. Eller hem till mig, vi bodde ju i samma hus. Jag var nervös. Hur skulle jag reagera ifall stickan visade ett plus? Vad skulle han säga? 19 år och pappa? Nej, jag ville inte ens tänka tanken. Vi tar den tanken om jag nu är med barn. Sen slog de mig, de kan likagärna vara Seike's barn. För jag och Yohio hade varit tillsammans nu i 3 veckor igår, de kan lika gärna vara han som har gjort mig med barn. Vad gör jag då? Vad gör vi då? Skulle jag klara av att göra en abort? Jag skulle nog inte klara av att få barn när jag själv bara är 17 år. Visst hade jag hört vissa som fick barn när dom var 15-16 år men jag var inte mogen för de. Var jag mogen för abort då? Evelina gick in i mitt kök och hällde ut de blå/vita graviditets-test-paketet på bordet. 'Clearblue digital' stod de med stora bokstäver. De var tydligen ett sånt som man kunde se hur långt inne i graviditeten jag var, om jag nu var gravid. Jag satte mig på stolen vid bordet och Evelina stod upp och rev upp paketet. Hon stack ner handen och fick tag i en stor sticka, med blått lock och ett papper ramlade ur. Hon la ner stickan och tog upp pappret. Hennes ögon flöt snabbt genom hela texten, hon läste snabbt. Sen la hon ner pappret på bordet, tog stickan och räckte den till mig, bestämt.
”Kissa på denna och sen får vi veta svaret!” sa hon och kollade på mig, med vänliga ögon, med ändå bestämt. Jag svalde hårt och hade en klump i magen, en stor sten till klump som inte ville försvinna. Ville jag verkligen veta svaret?
”Så, ta den nu så tar vi svaret som de blir!” sa hon, satt den i min hand, drog upp mig med den andra och mer eller mindre puttade in mig på toaletten.
”Om du svimmar är jag är ute!” sa hon och stängde dörren. Jag tog krampaktigt tag i handfatet och satte mig sen på toaletten, öppnade de blåa platslocket som flöt iväg när jag väl fick av de. Sen gjorde jag som hon sa, kissade på stickan och la den på handfatet medans jag torkade mig och tvättade händerna. Jag höll stickan långt ifrån mig, så jag inte såg svaret och gick ut. Snabbt gav jag stickan till Evelina medans jag blundande.
”Jag vill inte veta svaret.. jag mår redan illa..!” sa jag, hon tog den och vi gick till köket. Nu skulle vi vänta fem minuter. De var nog de längsta och mest plågsamma 5 minuterna jag varit med om. Evelina tog min hand och log.
”Oavsett vad som står på stickan, så vet du att jag finns här.. eller hur?” hon hade de mjuka och lena leendet. Jag nickade långsamt. Visst hade hon rätt. Eller? Våra blickar vändes mot stickan som låg på bordet. Där stod de som vi fruktade mest av allt. Ett ljusblått plus. De svartade för ögonen, jag var gravid.