Del 152 – Akina's perspektiv
Att göra slut med Seike var helt rätt val för mig. Visst, han gjorde mig glad och lugn. Men de var något han inte hade som Yohio hade. Yohio hade allting, vi hade den perfekta ”connection” som Seike sa så bra. Jag visste att han blev sårad när vi gjorde slut, men han sa själv att Yohio aldrig skulle släppa taget om mig. Vilket han hade rätt i. Yohio släppte aldrig taget om mig, han ville bara ha mig ännu mer. Jag kunde inte fatta hur han skulle vilja ha mig, bara mig. Hela tiden ville han ha mig. Han la ut en bild på oss två, kyssandes i spegeln i hans badrum när vi hade tagit bort smink igår som han la ut på instagram. Jag formade min hand runt hans käkben, de lätt lockiga håret hängde ner för mina axlar och ner på ryggen, där han höll sin hand. Under bilden skrev han: ”Med dig, föralltid. You complete me ♥”. Jag blev helt varm i kroppen när jag såg bilden, herregud vad jag älskadr honom. Kommentarerna och like:sen rullade in på hans konto. De var kommentarer som: ”Är ni tillsammans igen?! :o”, ”Vadå? Ni hade ju gjort slut?!” och ”Så himla fina tillsammans.. ♥”. De var mest hans fans som skrev, men även några av hans kompisar och några i bandet kommenterade, Marcus skrev: ”Fina ni!” och Seike hade skickat ett hjärta. Jag kollade flera gånger och de var verkligen Seike som hade skickat. Oj, vad han tog lätt på detta. Fast innerst inne var han nog sårad, sårad och besviken på mig. Även fast han inte visar de. Jag kommenterade själv bilden med texten: ”Jag älskar dig, min vackra pojkvän ♥” skrev jag. Han förgyllde min dag, mer än någon annan. Seike hade rätt, vi hade någon speciell connection som inte fanns mellan mig och Seike.

Resten av veckan flöt på bra. Jag gick, som vanligt, till dagvården som jag fortfarande fick gå till ett tag till. Varannan vecka hade jag vägning och jag hade gått upp tre kilo sen jag flyttade hem för några veckor sedan. Läkarna var mycket nöjda med mig och jag höll strikt till mina matrutiner och gick inte hemifrån utan minst en näringsdryck i väskan. Jag hade näringsdrycker i Yohio's kylskåp oxå ifall jag skulle ha glömt någon när jag var hos honom. Han var lika hård på matrutinerna som jag och dessa veckor var han dessutom hemma mycket då de var skivsläpp av den nya skivan ”Together we stand alone” den 19 mars. Sen va de mycket tjat om melodifestivalen oxå, som skulle gå av stapeln den 8 mars. Så skivan skulle vara producerad och klar innan finalen var tanken. Så de jobbade på flera timmar under morgon, dagar, kvällar och nätter för att få den klar. Och perfektionistisk som Yohio var är han inte nöjd förän den är perfekt. Både på gott och ont. Nu hade jag varit hos Julia tillsammans med Cissi ett tag efter dagvården. Behövde prata ut med dom och de var de enda vännerna jag hade här uppe som inte hade någon koppling till Yohio, vilket var skönt. Nu hade Cissi precis gått in i sin lägenhet när vi hade sällskap hem och jag var påväg till studion, där Yohio förmodligen satt och jobbade. Som alltid. De var en mörk och kylig kväll i Sundsvall. De föll små snöflingor runt min kropp och jag huttrade till innan jag klev genom glasdörren in till studion. Jag skrapade skorna från snö, tog av mig ytterkläderna och smög in, genom hallen, köket och till musikrummet. Där såg jag Patrik sitta vid musikbordet med alla knappar och den stora iMac-datan framför sig. Han var fullt upptagen med knapparna på bordet så han knappt hörde mig. Jag knackade försiktigt på dörren och han vände sig om i snurrstolen, log åt mig och pekade in mot studiorummet där man sjöng in. De var ett väl isolerat rum så man hörde inte att någon kom in eller något alls. Patrik hade kontakt med Yohio via en liten radio som han kunde kommunicera med så han visste vad som behövdes göra om osv. Jag smög in och satte mig i den svarta skinnsoffan. Yohio sjöng på japanska, någon låt jag inte riktigt hörde vad de var. Men rösten var de inget fel på, vackra Yohio-rösten. Jag var helt försjunken i hans röst, den vackra mjuka och lena rösten. Sen öppnades dörren och han kom ut. Han skulle precis prata med Patrik när han såg mig.
”nämen.. älskling..!” sa han och gick fram till mig, höll upp sina armar och jag gick in i dom. Han kysste min hjässa.
”Du sa att du skulle vara här..” svarade jag honom och träffade hans blick. Han var utan smink och håret hängde rakt ner för hans axlar, de korta blond/runa håret. Jag ville alltid vara nära honom. Aldrig lämna honom.