Del 137
Vi stod där, och kollade på varandra. Han med sina grön-bruna ögon som skiftade i grått, sin gråa mössa på huvudet och den tjocka dunjackan med ludd på luvan. Vad gjorde han här? Vad skulle jag göra? Egentligen hade jag bara lust att smälla igen dörren, men ändå ha kvar honom.De Evelina hade sagt åt mig tidigare i veckan upprepades i mitt huvud. 'Han är fortfarande kär i dig, Akina.Trotts att han inte säger något..' just den meningen upprepades, gång på gång, i mitt huvud. Menade verkligen Evelina de hon sa? Ville han verkligen ha tillbaka mig? Han visste att jag var tillsammans med Seike sen ett par veckor tillbaka, då vi gick ut med de offeciellt till hans fans. Han visste om de, alla visste om de. Men vad gjorde han då här? Jag avbröt våra blickar, och tänkte precis stänga dörren när han satt foten emellan.
”Akina..” sa han, mjuk röst och alldeles underbar. Jag blev varm i kroppen, sådär varm som bara han kunde få mig att bli av hans röst, den mjuka, lena och sensuella rösten. Sedan suckade han och kollade ner i golvet. Skämdes han?
”Jag vet inte hur jag ska säga detta..” sa han, och kollade sedan upp på mig. ”Förlåt om jag förstörde mellan oss, jag ville verkligen bara att du skulle bli frisk och att vi kunde bli tillsammans sen.. jag ville verkligen inte förstöra någonting mellan oss.. de hoppas jag att du förstår” mina bruna ögon mötte hans, i ljuset var de mer gråa än grön-bruna. Känslorna i mig stred i mig, och mesiler sköts ut, från mitt inre och ut. Vad skulle jag svara på de? Jag skakade på huvudet.
”Jag har Seike nu.. jag missförstod dig, men jag är inte singel längre..” svarade jag, med darrig röst och handen som höll hårt och krampaktigt tag om dörrhantaget. Han tog bort foten, suckade och kollade bort snabbt, nickade och kollade på mig igen.
”Jag vet, och förstod varför du gjorde som du gjorde. Jag hade gjort likadant. Men under all de veckor du har varit borta, så har jag tänkt på dig. Jag får inte dig ur tanken.. jag tror fortfarande att jag är ohjälpligt kär i dig, Alicia. Jag kan inte styra mina känslor och de hoppas jag att du förstår. Jag gör allt för att glömma dig, men jag kan inte glömma dig..” vi mötte blickar. Hans blick brann av känslor, både bra och dåliga känslor. Jag kände mig mer förvirrad, av hans ord och mina egna känslor. Vad tyckte jag om honom egentligen? Den ena sidan av jag ville ha tillbaka honom, medans den andra sa att jag skulle gå vidare. Han förtjänar inte mig. Men vem förtjänar mig då? Seike? Varför förtjänar Seike mig mer än YOHiO? Jag blev som helt paralyserad av alla tankar och känslor.
”Men Akina, jag vill gärna ha dig på plats i Malmö.. du kommer väl?” han bröt tystnaden och bytte ämne. Jag nickade, osammanhängande vad jag nu än svarade på. Han log, och lämnade tyst trappuppgången och huset. Jag stod där, som ett fån. Hörde hans trappsteg ner mot entrén, ytterdörren öppnades och stängdes. Han hade lämnat huset. Och jag var som paralyserad. Vad hade jag nu gått med på? Skulle jag vara på plats nere i Malmö ändå? Och heja fram mitt ex till en seger? Ja, tydligen skulle jag de. När jag blev i medvetandet så stängde jag dörren försiktigt, gick tillbaka till min säng, la tröjan på soffan och kröp ihop i sängen, i fosterställning, drog över täcket och förenades med mina tankar igen.