Del 109
Hon somnade efter en stund i min famn. Jag hade min mun tätt intill hennes huvud och hår. Med ena handen runt hennes axlar och jag pillade mjukt i hennes hår. Jag nynnade åt henne, hon snusade mjukt och försiktigt emot min axel. Jag var orolig för henne. Vart skulle jag göra av henne nu när jag var borta imån, inprincip hela dagen? Jag kunde inte vara med henne eller ha med henne till Annexet, de fanns inte ens på kartan att hon skulle med dit. Inte i dehär tillståndet iallafall. De knackade på dörren och pappa kom in. Han stack in huvudet och bad mig komma ut. Jag nickade åt honom, la henne försiktigt ner på madrassen och satt en kudde under hennes huvud. Jag reste mig upp och gick mot dörren som jag stängde försiktigt.
”Vi måste åka snart..” sa han och kollade på mig med en orolig blick. Jag nickade långsamt.
”Hur är de med henne?” frågade han. Jag skakade på huvudet.
”Hon är fortfarande dålig.. vi kan inte ta med henne till Annexet..” jag fortsatte att skaka på huvudet. Och han nickade.
”Vad gör vi med henne?” jag skakade på huvudet.
”Jag vet inte..” jag var utom mig av oro. Vad skulle vi göra med henne?
”Jag får prata med Seike.. han är den enda som egentligen inte behövs..” sa han men jag skakade direkt på huvudet.
”De går inte..” sa jag och han nickade tillbaka.
”Vad gör vi då? Vi måste åka snart..” fortsatte han. Jag suckade.
”Prata med Seike då..” suckade jag, han gick ner och jag gick in. Hon låg halvvaken i sängen när jag gick in. Påvägen till sängen så tog jag en näringsdryck och la den på nattduksbordet. Jag la mig bredvid henne.
”Hur är de..?” frågade jag och strök två fingrar på hennes kind. Hon slöt ögonen en gång, långsamt. Jag förstod precis, allting var illa. Jag pussade hennes panna och drog mitt huvud mot hennes hals och kysste den och drog in den mjuka och lena doften hon hade.
”Vi måste iväg snart..” sa jag och la huvudet på kudden igen. Då satt hon sig upp.
”Då får vi gå upp..” sa hon och satte sig upp. Jag skakade på huvudet och drog tillbaka henne i sängen.
”Du stannar här..” sa jag åt henne. Hennes blick blev helt förändrad.
”Vadå? Jag skulle ju få vara med sa du..” sa hon, väldigt irriterat.
”Nej..! Jag skulle ju få vara med, de sa du!!” hon reste sig upp och gick från sängen. Jag kastade mig upp ifrån sängen och fram till henne.
”Nej, Akina. Du klarar inte av de just nu..” sa jag åt henne och tog henne i famnen. Men hon slog sig loss.
”Släpp mig!! Jag ska med!!” skrek hon på mig.
”Lugna dig..” sa jag och försökte vara så stabil och lugn som möjligt.
”Sluta.. släpp mig..” hon grät och föll ihop i mina armar, ner på golvet. Jag ramlade ihop med henne, med henne i min famn och hon grät. Allting blev för mycket för henne nu och hon bröt ihop, totalt. Jag kände mig så maktlös och allting bara föll ihop i små bitar. Hur skulle jag nu kunna få henne att repa sig?

Seike tog hand om henne de timmarna vi var borta. Jag kunde inte släppa henne ur tanken, att han som hade så otroligt starka känslor för henne, skulle ta hand om henne? Min tjej. Jag kunde inte riktigt slappna av för jag visste precis hur hon skulle reagera när hon vaknade och såg Seike sitta där i stolen bredvid hennes säng. Fan, vad hade jag gjort?