Del 119
Vi var hemma vid 12-tiden, och vi gick direkt till Akina's lägenhet. Egentligen skulle jag behöva gå till studion och jobba några timmar för att få itu med de nya signeringarna, hjälpa till med produceringen av de nya låtarna och bara få vara borta från vardagen en stund. Jag var orolig för att Akina skulle bryta ihop när hon får reda på att hennes mamma är påväg upp hit och hon ska eventuellt bli inlagd på SCÄ. Vad skulle jag säga till henne? Jag kunde inte heller säga till henne att jag vill ha en paus i vårt förhållande, de är nu hon behöver mig som mest och jag bara lämnade henne. Fast egentligen lämnade jag henne inte, jag ville bara ta en paus. Jag tror de hade gjort gott i vårat förhållande. Men hur säger man de på ett bra sätt? Hon kanske tror att jag lämnar henne för alltid? Kärleken tog kål på mig, både på ett bra och dåligt sätt. Nej, de är lika bra att säga som de är.

”Älskling?” sa jag till henne. Vi satt vid köksbordet och hade nyss ätit middag, nudelwook som vi hade lagat tillsammans. Hon log åt mig. Fan detta var svårare än jag trodde.
”kom..” sa jag, tog hennes hand och vi satte oss i soffan i vardagsrummet/sovrummet. Jag satte mig bredvid henne, mellan de rosa fluffiga kuddarna och den rosa teddyfilten. Hon drog sig intill mig och log stort. Fan, hon gjorde de inte lättare för mig.
”Jag har tänkt på en sak..” sa jag, tog hennes händer och kysste dom. Hon rodnade.
”De som hände i fredags.. dedär som hände, du skadar inte bara dig själv, utan även mig..” sa jag, sorgsett och kollade på henne. Jag såg skammen och skuldkänslorna i hennes ögon.
”Vi kanske borde ta en paus ett tag.. bara vara vänner och kanske hittar tillbaka till varandra sen?” jag smekte hennes hand. Skammen och skuldkänslorna gick över i rädsla. Hon skakade på huvudet.
”Nej.. jag älskar dig..” sa hon och kastade sig i mina armar och kysste min hals. Fan, detta var inte lätt. Jag tog hennes kindben löst och lyfte hennes ansikte från min hals.
”Du vet att jag älskar dig oxå.. men din sjukdom skadar mig oxå..” jag kysste hennes panna.
”Men om du älskar mig, varför vill du lämna mig? Jag behöver dig som mest nu..” tårarna rann nerför hennes kinder. Jag fick genast skuldkänslor.
”lilla hjärtat.. jag kommer vara bredvid dig men jag tror de är bäst för oss båda om vi är singlar ett tag, tills du är frisk och jag har samlat mer kraft..” jag smekte hennes kinder. Men tårarna bara rann nerför kinderna på henne. Fan. Hade jag förlorat henne för alltid nu?
”du skulle aldrig lämna mig.. du lovade!!” skrek hon nästintill på mig. Jag släppte hennes hand och reste mig ur soffan för att gå mot hallen.
”Yohio.. älskling..” sa hon efter mig och drog mig i armen. Jag vände mig mot henne.
”sch.. jag tror du behöver vara ensam ett tag..” nej nu var allting förlorat för alltid. Jag tog på mig skorna, medans hon stod gråtandes bredvid mig. Tog min mobil som låg på hallbordet och väskan som låg bredvid. Innan jag lämnade henne i lägenheten så gick jag fram till henne, kysste hennes hjässa.
”Säg att du älskar mig..” sa hon snyftandes när jag var påväg ut genom dörren. Jag kollade på henne en sista gång, innan jag stängde dörren för att lämna henne själv, gråtande i lägenheten. Fan, hade jag förlorat henne för alltid nu? Jag hade förlorat min fantastiska flickvän.