Del 118 – YOHiO's perspektiv
Klockan hade hunnit bli 09:16 på morgonen när vi satte oss i tunebussen för att åka hem till sundsvall igen. Marcus och Fredrik stannade kvar i Stockholm medans vi andra åkte hem till norrland igen. Jag var fortfarande slut i kroppen efter gårdagen, och slut i huvudet efter helgen med Akina, som har varit riktig dålig. Hon visste fortfarande inte om att hennes mor skulle komma upp under kommande veckan, hon skulle bara streta emot och säga att de inte alls behövdes och hon mådde så bra så. Vilket hon egentligen inte gjorde. Agnes skulle ringa mig under dagen då hon hade pratat med Akina's läkare och pratat hur de ska gå vidare med henne. Hon låg och sov nu i en av sovkojorna medan jag satt i skinnsoffan med Nicole som satt i en av fotöljerna och spelade Game boy. Jag låg och funderade på allting som hänt. Jag ville inte visa för Akina att jag var orolig för henne. Fan ta denna kärlek alltså. De bara förstörde mig. De hade varit bättre om jag lämnade henne. Eller inte lämnade henne, men vi kanske skulle ta en paus i vårt förhållande. De hade nog varit bättre för oss båda om hon blir frisk ifrån ätstörningen och kommer ifrån den för alltid. Då kan jag släppa på oron och bara fokusera på kärleken mellan mig och henne och inte på henne och sjukdomen som när som helst skulle kunna bli så mycket värre än innan. Denna känsla slet mig itu, inuti, bit för bit.
”Yohio!” sa pappa nerefrån. Jag suckade och gick ner för trapporna som vinglade till när vi åkte på motorvägen.
”Ja?” sa jag när jag kom ner. Han satt med ipaden på bordet och sa åt mig att sätta mig mitt emot. Jag gjorde som han sa. Sen visade han mig ett mejl som hade kommit in till oss.
”Dehär mejlet kom in till oss för några dagar sedan..” jag tog iPaden och läste de.
”Jag vet exakt vart du bor, din bögjävel. Och jag vet exakt vart din flickvän bor, hon heter Alicia Green och har nyss flyttat till Sundsvall. Den 6/10 står jag utanför hennes bostad med en köttkniv och skär av hennes lemmar, del för del. Sen går jag över till dig och hänger upp hennes söta lilla huvud på din dör, haha!” stod de i mejlet. Jag blev lite rädd. Visst att de hotar mig, de är jag van vid men jag har polisskydd. Men att de hotar Akina, min flickvän. De kunde jag inte tro. Jag visste egentligen att de inte skulle hända, men man vet aldrig. Jag blev helt ställd, vad skulle jag göra? De kanske inte var så bra att gå ut med att jag är tillsammans med henne. Hur kunde han lista ut hennes riktiga namn? Igår sa jag iof hennes efternnamn, men hon heter ju egentligen Alicia. Hon heter Akina på både instagram och facebook. Ingen kallade henne Alicia förutom hennes familj och närmaste. Jag blev lite rädd, herregud vad hade jag gjort?! Jag gav honom iPaden.
”Kontakta polisen, hon ska ha polisskydd..” sa jag och han nickade. Sen gick jag upp igen och la mig i soffan. Då ringde telefonen, Agnes (Akina's mamma) stod de på displayen. Jag drog fingret åt sidan och svarade.
”Hallå?” sa jag, med en fortfarande skakig röst efter de jag läste i mejlet.
”Hej de är Agnes. Jag har pratat med läkaren nu, hennes läkare på Sundsvall lansarett och sagt de som du sa till mig.” började hon säga. Jag bara nickade, även fast hon inte såg mig.
”Och han sa att jag ska ta kontakt med SCÄ, Stockholms Centrum för Ätstörningar. Jag tog kontakt med dom i fredags kväll och de hade en plats över till henne. Hon har läkartid under veckan och då ska vi diskutera om hon ska läggas in..” hon lät orolig på rösten. Jag bara nickade.

”Okej..” sa jag. Fan, inte ville jag att hon skulle läggas in.
”Jag vet att de är svårt för dig, men de är bäst för henne själv att hon läggs in. Oavsett hur svårt de är för dig och oss..” sa hon. Hon hade så rätt, då skulle hon få bra hjälp från början.
”Sen är de inte så säkert att hon behöver vara inlagd så länge. Ibland får de komma hem efter 2-3 månader.” hon lät genast mer hoppfull. Jag nickade, med en tår i ögat.
”Men vi håller mitt besök hemligt fortfarande. Jag har tagit tjänstledigt och kommer upp på onsdag” fortsatte hon.
”Okej, är de min uppgift att berätta för henne..?” frågade jag med en osäker röst.
”Jag är rädd för de..” sa hon. Fan. Jag ville inte berätta de. Jag nickade sagta.
”Okej..” sa jag försiktigt. Sen sa vi hejdå och la på. Jag släppte telefonen bredvid mig. Fan, är de slut mellan oss nu?Sä