Del 9
Nu sprang vi runt i lägenheten och gjorde oss iordning. De var handdukar på golvet, vi sprang in o ut från badrummen med smink i händerna och allting som skulle packas. Men vi kom äntligen iväg till tunnelbanan, efter mycket om och men. De tog 10 min med tunnelbanan att åka från Suginami till centrala Tokyo, de var nära och bra. Nära till skolan och kanske framtida jobb. Tanken var att vi alla skulle börja jobba, dock så är japanska nästan ett måste om man ska få jobb här. Så jag, Toshi och Nikki skulle läsa Japanska samtidigt som vi gick i skolan. Vi alla kunde grunderna, men de behövs mer. På de bidrag jag får från Sverige kommer jag inte långt på, sorgligt nog. Man vill ju kunna leva lite oxå när man ändå är här.

Nu satt vi äntligen på tåget påväg in mot Tokyo, de centrala Tokyo. De var fullproppat på tunnelbana-tåget, som alltid i denna miljonstaden. Tillochmed nu såg man kulturkrockar när man satt i tåget. Såhär mycket folk fanns de verken hemma i Göteborg eller på tunnelbanorna i Stockholm. Jag stod nu intryckt mellan massa propert klädda män i kostym och portölj. Kontorsnissar, tänkte jag för mig själv. Mer än hälften av folket som var där stod upp och de var bara ett fåtal sittplatser. Harajuku var vårt första stopp, shoppingcentret, ungdomscentret. Allting fanns där. Allting för ungdomar och kläder. Allting som man inte trodde fanns, fanns i Harajuku. Vi drog fram klädesplagg, efter klädesplagg. De var så mycket grejer, så mycket kläder och så mycket konstiga kläder. Sånnakläder man aldrig trodde skulle göras eller finnas. Men lika mycket fina kläder, lolitaklänningar, med alla dess tillbehöver som over knee's/knästrumpor, tights, rosetter, hårsmycken och massvis med annat. Jag har nog aldrig hittat så mycket snygga kläder på en och samma plats. Vi köpte klädesplagg, efter klädesplagg och var så nöjda pch glada. Vi testade även massvis med kläder och tillbringade nog mer än halva för och eftermiddagen med att prova kläder och köpa kläder. Vi tog även en matpaus, sushi, på närmaste resturang. Vi gick sedan vidare och hamnade på någon annan gata, ingenaning om vad den hette och där handlade vi rosa prylar till vårt boende. Gardiner, duschdrapperier, dukar, filtar, mattor, köksprylar osv. Hela vår lägenhet kommer bli rosa. Rosa, rosa, rosa i alla dessa nyanser. Rosa och vitt. Kan de bli bättre? Nej jag tror då inte de.

Nu satt vi hemma, i soffan, helt slut efter en heldag med shopping. Vi hade gått runt på olika shoppinggator, handlat påtok för mycket kläder och prylar så vi knappt kunde bära hem allting. Vi tog en taxi hem till lägenheten, då vi inte orkade gå med alla påsar och prylar till tunnelbanan. Nu hade klockan slagit 21:34 och vi var helt slut. Vi orkade knappt gå en meter, men vi var nöjda med våra inköp. Toshi tog upp en av påsarna och tog upp innehållet. Hon hade köpt en rosa/vit top, en svart/vit kjol och yttligare en rosa/vit top med spets. Jag orkade inte röra en fena, inte en meter. De bara värkte i hela kroppen. Då ringde de i min telefon, jag kollade på den och på displayen stod de ”HEM” med stora bokstäver. Jag tog upp den och svarade.
”Hej..” sa jag tyst.
”Hej gumman!” hördes pappas röst på andra sidan luren. Åh, en svensktalande pratar med mig. Jag kunde äntligen få prata med någon som kunde mitt hemspråk, de hade jag saknat. Ändå hade jag bara varit här i knappt två dygn, hur skulle dehär gå?
”Hej..” svarade jag honom och storlog inombords.
”Hur är de med dig? Är de kul i Japan?” sa han, med ett leende på rösten. Åh vad jag saknade honom, min egna pappa.
”Jo de är bra, hur är de hemma?” jag gick in i mitt rum, för att inte störa dom andra.
”Jodå, Hanna saknar dig..” de högg i mig när han berättade de.
”Vad säger hon..?” jag hade nästan gråten i halsen.
”Hon säger inget, men jag ser ju de på henne. Jag måste sluta nu, älskling..” sa han, helt plöstsligt.
”Oj.. ja, ja ringer imorgon. Säg de till Hanna!” de var visst ett snabbt samtal.
”Ja, ha de så bra. Hejdå!” sa han och la på. Jag la ner mobilen i sängen och la mig ner i sängen. Åh vad jag saknade min lillasyster.