Del 2
Jag satt på bänken. Tårarna hade bildas i mina ögon medans jag tänkte på allting. Allt med mamma, pappa, Anette och hur mycket jag hatade cancer. Cancer är den vidrigaste sjukdomen som finns. Jag mår dåligt bara jag tänker på de. Anette var min extra mamma, den mamman jag aldrig fick. Min lillasyster får växa upp utan sin mamma som hjälper henne genom tonåren, alla killproblem och tonårsbekymmer. Jag gjorde så gått jag kunde, ibland kändes de som hon inte var min lillasyster. Mer som mitt barn. Jag tilbringade mer tid med henne än vad pappa gjorde. Pappa jobbade så mycket han kunde för att få in pengar till familjen. Hanna och jag fick ofta vara själva. Nu skulle de dock bli ändring på de. I Augusti, på min födelsedag. Den 8 Augusti, på min födelsedag, ska jag åka till Japan och plugga musik & musikproduction. De var mitt mål, mitt stora mål i livet. Jag har väntar i 5 år på detta ögonblick, de ögonblicke när jag bokade biljetten till Japan och fick svaret att jag kommit in på min drömlinje. Musik & musikproducent. Programet skulle vara i ett år och vara 100 %, jag kunde knappt bärga mig tills jag fick se japan på riktigt. Skolan sammarbetade även med en av de största musikproducenterna i japan, Universal music of Japan. Vi skulle bo fyra stycken i en lägenhet en bit utanför centrala Tokyo. Jag hade fått reda på att jag skulle bo med tre tjejer, Michiko, Toshi och Nikki. Mitchiko kommer från en rik familj från Nordön. Toshi kommer från Sydkorea och Nikki från Australien. Vi hade alla skypat med varandra i flera månader så vi kände varandra ganska väl och skrattade alltid med varandra. Jag vände innerligt att få lämna kalla Sverige och få utmana mig själv genom att åka till ett helt nytt land, helt ny kultur och träffa massvis med nytt folk. De var sån skildnad mellan Svensk kultur och den Japanska kulturen. De skulle bli en sån rolig upplevelse att få leva ett år i staden som aldrig sover, Tokyo. Helt plötsligt ringer telefonen i min hand.
”Hallå?” säger jag när jag svarar.
”Du måste komma hem, Hanna är sjuk och jag börjar om 30 min..” sa pappas röst, pappas stressade röst.
”Ja kommer..” suckade jag och började gå hem. De blöta gatorna skvätte upp vatten på mina skor och nederkanten av mina haremsbyxor. Jag gick upp för backarna, med alla mina tankar om livet. Vad skulle jag säga till Hanna? Min fina lillasyster. Hon visste att jag skulle åka iväg och vara borta, men jag var orolig över vad hon skulle göra. Pappa jobbade ju så mycket och jag är borta på andra sidan jorden. De kommer vara jobbigt för henne. Och de sårade mig, gång på gång.

”När kommer du hem igen?” frågade Hanna. Vi satt ihopkrupna i soffan och kollade på film, andra Twilightfilmen. Jag hade ställt fram en skål med chips och vi drack varsin kopp jordgubbste. Jag ställde ner koppen och kollade på henne.
”Vad menar du?” frågade jag, tyst och lent. Hon kollade på mig igen.
”Från Japan” hennes ljusblå ögon glittrade till mot de ljusbruna håret. Jag strök två fingrar på hennes kind och skakade på huvudet.
”Jag vet inte..”
”Jag vill inte att du ska gå.. jag kommer bara bli ensam..” sa hon, med sorgsen röst. Jag log åt henne, tröstsamt.
”Nej de kommer du inte, pappa finns ju här och du har massvis med vänner.” jag log och pussade hennes hjässa.
”Nej, pappa jobbar hela tiden. Han är aldrig hemma.” och visst hade hon rätt. De var jag som hade uppfostrat henne mer än hennes egna far och sin cancersjuka mor. Fan. Jag vill inte lämna henne kvar här.