Del 1 – Ellie's perspektiv

”Eleanor, du kommer försent till skolan!” hörde jag min far skrika från nerdervåningen. Jag hann knappt tänka innan jag slängde mig upp ur sängen och kollade på klockan. Shit, redan 07:22! Paniken spred sig i kroppen, och jag slängde mig in i garderoben och tog på mig de närmaste jag hittade, haremsbyxor och en missfärgad tröja. Påväg ner slängde jag i mig en smörgås och var ute innan verken pappa eller min lillasyster Hanna hann säga något. Oj jag kanske ska presentera mig.

Jag heter Eleanor Sten, och fyller 20 år i Augusti. Jag går nu sista dagarna innan studenten på Schillerska gymnasiet i Göteborg där jag går samhällsprogramet. När jag går ur skolan så är tanken att jag ska flytta till Tokyo i Japan och studera musik & musikproduktion på en av de största skolorna inom musik. Mitt mål är att bli artist och musikproduktör och få spela och arbeta med de största inom den alternativa och japanska musiken. Kanske inte har berättat detta men jag är en såkallad ”Alternativ person”. Jag har utvecklat min stil från en väldig mörk och trist stil med svart hår, svart smink och svarta kläder till något mer vågat. Mer åt ”scene” hållet eller hur man nu definierar ordet ”scene”. Jag har för tillfället blek-blondt hår och ljusrosa dipdye och bär ofta ljust smink, men gärna med mycket skuggning. Jag vet inte riktigt vad man ska sätta för ord på min stil, de är inte ”emo”, ”scene” eller vad man nu ska kalla de. Jag är mig själv helt enkelt, och de är så jag trivs bäst med. Jag bor i en trång trea tillsammans med min ensamstående pappa Staffan som är 54 år och min lillasyster Hanna som fyllde 12 år i April. Egentligen så är Hanna bara min halvsyster. När jag föddes så var min mamma bara 17 år och hennes familj var väldigt kristna troende. Hon kastades ut av sin familj, hamnade på gatan men pappa tog hand om henne och hon blev med barn. De han inte visste var att mamma var heroinmissbrukare, även när hon väntade mig. Pengarna som pappa gav henne gick till hennes heroinmissbruk. Hon gömde detta för både pappa och läkarna. Men tillslut kom de fram, när hon höll på att ta en överdos och hamnade på sjukhus i åttonde månaden. Då bestämde de för att ta ut mig och jag föddes alltså en månad förtiden och var kraftigt påverkad av mammas heroinmissbruk. Pappa hade berättat att jag var så illadäran att de inte trodde jag skulle överleva. Men de gjorde jag, jag var alltid en liten kämpe, de hade pappa sagt. Pappa och läkarna trodde att mamma skulle lämna drogmissbruket bakom sig när hon fick mig, men nejnej. Tre månader senare fick pappa ett samtal från socialen. Mamma hade hittats i trappuppgången till våran lilla tvåa i Hjällbo i Göteborg av grannarna och skickade dit ambulansen. När ambulanspersonalen kom dit, likaså polisen och socialen så hittade de mig i lägenheten, helt dränkt i en pissblöt och skiten blöja, på de kalla golvet vid verandan. Jag var då tre månader gammal och blev direkt omhändetagen av socialen. Pappa, som då jobbade som lagerarbetare på ett fraktföretag 7-16 och sen extraknäcke som butiksbeträde i den lilla ICA butiken precis bredvid vårat höghus på helgerna för att vi ska kunna bo i våran tvåa som han kämpat länge på att få. Han hade förlorat både mig och mamma. Men mamma ville han inte ha tillbaka. Men mig, sitt barn ville han ha tillbaka. Han kämpade mot både advokater, myndigheter och socialen för att få tillbaka mig. Tillslut fick han vårnaden om mig. Ensam vårnad om mig. Mamma tog yttligare en överdos efter beslutet att han hade ensam vårdnad över mig och bara fick träffa mig ett x antal ggr i månaden och då pallade hennes kropp inte mera och hon dog.

Sen dess var de jag och pappa, genom allting. Pappa kämpade på med att försörja mig och sig själv. Så vi flyttade ifrån Hjällbo och fick en ny tvåa i Majorna, där jag hade både nära till dagis och pappa lätt kunde ta sig till jobbet. Han hade fått ett nytt jobb, jourjobb på SKF i Göteborg och behövde då jobba nattskift vissa dagar. Men då gick jag till ”nattis”, som ett dagis fast på nätterna. Vi var ett gäng 2-7 åringar som var där några gånger i veckan och blev nattade av nattis-fröknarna där. De var oxå där som pappa träffade min syvmamma, Anette. De blev ett par och tre år senare föddes min lillasyster Hanna. Jag var världens stoltaste storasyster och Anette tog hand om mig precis som jag vore hennes dotter. Vi var som en stor och lycklig familj. Framtill för fyra år sedan.

Anette blev hastigt sjuk, ovanligt trött och ont i huvudet. Efter vändor på sjukhuset så visade de sig att hon hade fått hjärntumörer. De gjorde en riskfylld operation som tog runt 12 timmar men fick bort tumören. Men de påverkade hennes talförmåga och hon fick problem med talet efter operationen. Hon strålades sedan och den såg ut att försvinna. Men just när vi trodde allting hade gått så bra så såg man att de växte ännu mer tumörer i hennes hjärna. Dock små tumörer och läkarna trodde att de skulle försvinna om de ökade dosen med strålning. De skulle dom inte göra. Anette blev så dålig att hon blev inlagd efter varenda strålning och ingenting hjälpte. Tillslut så fick man inse, att hon aldrig kommer bli frisk. Nästan ett år efter insjunknandet så somnade Anette in, tillsammans med oss runt omkring, i sviterna av en hjärnblödning och en stroke som tillslut tog hennes liv. De var troligen tillföljd av de hårda strålningar hon behandlades med. Min lillasyster Hanna, då 8 år, hade förlorat sin mamma, jag likaså och min pappa förlorat sin sambo. Sen dess hade de varit tufft för pappa. Vi hade fått en tre i samma område i Majorna, men de kostade mer och pappa var tvungen att jobba mer, och fick även ta de sena nattpassen på SKF och var ledig 1-2 dagar/veckan. Ibland bara en för/eftermiddag. Jag hade fått bli som en extramamma för Hanna, fick ofta hämta henne från skolan, hjälpa henne med läxor, laga mat osv. Jag var helt enkelt tvungen att ta mer ansvar. På både gott och ont. Jag har helt enkelt inte haft ett så fantastis början, föddes som heroinmissbrukare, fick en extra mamma som dog i cancer och en pappa som fick jobba mycket.