Del 100
Efter en stund kände jag en lätt hand på min axel. Jag tittade upp och såg Evelina och SEIKE stå där bredvid mig. Jag kollade sen förvånat upp och mot Akinas håll. Hon sov tungt och djupt. Evelina tog med mig ut för att låta Akina sova ifred. SEIKE följde efter som släptåg. Jag hade fortfarande inte pratat med SEIKE. Evelina omfamnade mina axlar, och jag hade egentligen bara lust att gråta ut. Varför just Akina? Varför just min flickvän? Varför var just hon tvungen att åka ut för denhär hemska sjukdomen? Ätstörning är en av de hemskaste sjukdomarna som finns. Sjukdommen bara äter upp varenda del och varenda lem av henne. Tillslut var de bara skinn kvar av henne. Läkarna hade vägt henne och då vägde hon 10 kg för lite. Herregud, 10 kg? Hon har alltså svultit sig själv 10 kg. De var sjukt. Evelina såg mina tårar som rann ner på mina kinder och kramade om mig. Hon masserade mina axlar. Jag slöt ögonen och tårarna rann, och blötte ner mina kinder. När jag öppnade ögonen såg jag SEIKE där. Och tårarna och den ledsamheten jag kände övergick till aggresivitet. Jag släppte genast taget om Evelina.
”De är du som har gjort detta...!” sa jag, och Evelina flyttade på sig.
”Yohio.. du måste tro mig..” försvarade han sig med. Jag pekade på honom.
”De är du som har gjort såhär! De är du som förstörde mellan oss, vi hade de bra innan du kom och förstörde mellan oss!!” röt jag åt honom, hårt och bestämt.
”Yohio.. lugna ner dig..” sa SEIKE, men de lugnade mig inte ett dugg. Snarare taggade de igång mig ännu mer.
”Nej! Du förstörde mellan oss! De är ditt fel att Akina gör detta, de är du som gör att hon får ångest!!!” skrek jag. Då tog Evelina tag i min arm och drog i min arm.
”Kom, vi får nu..!” sa hon till mig och lyckades dra undan mig.
”Fyfan för dig, SEIKE! Fyfan!!”

Evelina satt med mig i väntrummet, jag hade huvudet lågt ner mot knäna och händerna på huvudet. Hon smekte min rygg med sin smala hand. Ångesten dunkade i mig, vad hade jag gjort för att förtjänat detta? Vi sa ingenting till varandra. Men hon fanns vid min sida, de räckte. Efter en stund så kom pappa in genom dörren. Men jag tittade inte upp.
”Hur är de med honom?” frågade han tyst till Evelina. Och Evelina svarade honom så tyst att jag inte hörde honom. Sen såg jag pappa sitta på huk framför mig och Evelina lämna väntrummet.
”Du..” sa han och tog mig på knäna. Jag öppnade ögonen och träffade hans blick.
”pappa..” sa jag, tyst och sorgsamt. Pappa bara log och kramade om mig.
”Allting kommer bli bra.. vi får lita på läkarna helt enkelt..” sa han. Nu rann mina tårar ännu mer. De enda jag ville ha, var min vackra Akina tillbaka.