Del 130 – YOHiO's perspektiv
Jag hade hoppats att Akina skulle uppskatta att jag var där, hos henne. Men ack så fel jag hade. Hon ratade mig rent ut sagt. Fan ta media och säga att jag har en ny flickvän, när de i själva verket var Marcus flickvän. Åh, blir så trött på media! Hon var ostabil som de var, inte blev de bättre att de ändrade hennes bild om mig helt och hållet. Hennes mamma Agnes hade ringt mig förra lördagen och frågade om jag ville komma ner. De var såklart jag ville, jag saknade min flickvän. Eller juste, hon va ju inte min flickvän längre. De var svårt att säga att Akina faktist inte var min flickvän längre. Hon var bara en vän, fast de kändes som mer. Eller mitt ex om man vill säga de. Vi hade en spelning i Stockholm ikväll, och pappa hämtade mig med YOHIO-bilen utanför SCÄ som låg ute på Södermalm. Jag ville inte visa att jag kände mig sårad när jag satt mig i bilen, dendär regniga dagen i Stockholm. Jag tog på mig solglasögonen, svarta mössan, tjocka dunjackan och gick mot parkeringen där bilen stod. Snabbt ville jag härifrån. Fast egentligen inte. Jag ville krama om henne, kyssa hennes nacka och säga att allting kommer bli bra. Men hon ville inte veta av mig. Jag kände mig så sårad och förfärlig att hon inte litade på mig. Vi som känt varandra i snart 3 år och varit tillsammans i över 8 månader, levt tillsammans dag och natt och jag som har sjungt henne till söms nästan varje natt. Jag minns fortfarande hennes andetag, hennes kind tätt emot mitt bröst och hennes lätta snarkningar. Jag ville minnas, men ändå glömma. Hon ville inte veta av mig, de var kanske dax att glömma henne och hitta någon ny. Oavsett hur jobbigt det kändes.

Jag var helt borta den kvällen och resten av veckan. Jag blev riktigt sårad av Akinas ord. Jag trodde inte att ord kunde såra så mycket. Jag hade varit med om mobbning och massvis med hat när jag var mindre, men då struntade jag i dom. Men att min kärlek skulle säga något sånthär, de sårade mig. Jag älskade henne fortfarande. Och hon älskade mig. De visste jag. Men de var sjukdomen som gjorde henne såhär konstig.
”Hallå!!” jag vände huvudet och fick en hård kudde i ansiktet. Sebastian kastade den och flinade stort när han såg mitt ansiktsuttryck.
”Du är ju helt hopplös..” suckade han och Evelina skrattade tyst.
”Har ni sagt något..?” frågade jag och kollade chockat på dom. Båda två kollade på varandra och skrattade.
”Vi har försökt att prata med dig i typ 10 minuter, men du bara nickade. Sa Evelina skrattande. Oj, och jag hade inte märkt något?
”Oj.. jag var helt upptagen i andra tankar..” sa jag och Sebastian skrattade medhållande.
”Tänker du på henne igen?” Evelina kollade på mig, men en såndär tjejblick. Jag himlade med ögonen, men nickade sagta.
”jag trodde du sa att du hade glömt bort henne?” påminde Sebastian. Jo ja hade ju sagt de, men de är lättare sagt än gjort. Åh ibland hoppades jag att kärlek inte fanns överhuvudtaget. Då hade jag slippt alla problem.