Del 164 – Akina's perspektiv
Evelina kastade sig i armarna på mig när jag gick och mötte dom, Evelina, Sebbe, Elias, Seike och Linder och utanför Friends Arena. Dom andra var fullt upptagna med genrepet.
”Har du berättat..?” viskade hon i örat på mig. Jag nickade, försiktigt så bara hon förstod innan jag kramade alla andra. Vi gick in i tunebussen och satt oss där, pratade och hade trevligt.
”Asså jag tror att jag är mer nervös än han själv..” sa Evelina med ett skratt.
”Ja, han brukar inte vara nervös..” sa Seike. Och vi skrattade. De plingade till i telefonen. Jag klickade upp smset.
'kom till logen!' stod de. De var från Yohio.
”jag måste gå.. syns vi sen?” sa jag och Evelina nickade.
”jag smsar sen..” sa jag och gick ut ur tunébussen för att gå in i Friends arena. Jag tog fram VIP-bandet jag alltid hade runt halsen och visade de för vakten utanför. Sen styrde jag med snabba steg mot logen, den lilla vita logen som han hade. De var mycket spring, in och ut ur logen och alltid överdoserat med folk, alldeles för mycket folk på en alldeles för liten yta. Jag gick in och såg Yohio, sitta helt förstörd i sin sminkstol. Eller förstörd och förstörd, han såg mest förbannad ut.

”Hej älskling..” sa jag till honom, kramade om hans axlar och tryckte mitt ansikte in i hans hals och drog in den mjuka, söta och mystiska doften i mina lungor. Åh vad han luktade gott. Så mystiskt, så mycket min Yohio.
”mm..” mummlade han. Nej nu var de något som tyngde honom. Vad hade hänt nu? Jag ställde mig på huk framför hans stol, där han satt. Jag la händerna på hans lår och drog upp dom mot hans mage.
”Nej..” suckade han och kollade inte på mig. Vad hade jag gjort nu?
”Vad är de..?” jag sökte ögonkontakt med honom, men han bara avböjde. Vad var felet?
”älskling? Vad är de?” frågade jag han igen.
”Har du sagt till Seike att du väntar hans barn?” frågade han mig, hårt och drygt. De var som en psykisk smäll han gav mig. Jag hoppades att inte de andra hörde vad han sa. Jag suckade och avböjde hans blick.
”Vi har redan pratat om detta..” suckade jag och han avbröt mig.
”Men du sa ju att de var mitt.. eller vad är de du menar?” han lät sårad, arg och förbannad. Jag suckade och kollade mig omkring, de andra jobbade med sitt och lyssnade inte alls åt oss. De kändes iallafall skönt.
”Sluta.. du vet att jag inte ljuga för dig..” hans ögon mjuknade delvis när jag sa de.
”Genrepet gick jättedåligt..” suckade han och jag satt mig i hans knä, tog hans huvud i mina händer
och han kollade in i mina ögon, och jag i hans vackra ögon.
”Sluta vara så perfektionistisk.. du är perfekt, de vet du..” sa jag, mjukt men allvarligt. Han log och kysste mina läppar, mina brännheta läppar som blandades med mitt rosa läppstift och hans läppglans. Vi var enade, ännu en gång.