Del 7
Nu satt vi på tunnelbanan, eller tunnelbanetåget. Vår lägenhet låg i stadsdelen Suginami och är ett medelklassområde, helt okey för en billig summa som vi dessutom delade på fyra pers.Vi hade fått en hel övervåning (takvåning) med fyra rum, relativt stort kök och vardagsrum. Vi hade dessutom två toaletter, vilket var perfekt för oss. Dom som bodde under oss var ett äldre par. Pappan i familjen hade varit banktjänsteman i flera år och fick bra betalt, mamman hade tagit han om familjens fem barn som nu var utflyttna. Mycket trevliga, sa iallafall Toshi. Dessutom pratade pappan engelska så de var lätt för oss alla att förstå honom och inte bara Mitchiko som var japan. Vi andra kunde bara enstaka ord på japanska. De som var ännu bättre var att tunnelbanan gick precis bredvid lägenheten, ca 10 min och den tog oss lätt in till skolan och de centrala delarna av Tokyo. Vi kunde inte hitta någon bättre lägenhet!

Äntligen kom vi fram till lägenheten. Vi hade dessutom egen uppgång, så vi kunde komma och gå som vi ville utan att störa grannarna.
”Herregud vad har du i väskan egentligen?!” stönade Toshi när hon tog upp min stora svarta väska. Jag skrattade lite tyst.
”Kom nu, du måste se hur fint vi har gjort!!” tjöt Mitchiko av glädje och hoppade upp och ner. Jag smålog och gick in. De var en stor och rymlig hall, vilket var bra med fyra modegalna tjejer skulle bo där. De var vintage-inredat med mycket vitt och grått. De stod en liten bänk i hallen, där stod de en blomma och en skål med nycklar i, fyra stycken nyckelknippor. De stod en stor vit/grå spegel bredvid med små ledlampor och små rislampor runt, mycket japan. På andra sidan stod en stor vit/grå garderob, redan fylld med jackor och skor, både höga och låga. I mitten av allt detta låg en stor svart/grå matta.
”Kom kom kom!!” tjöt Mitchiko och sprang längre in. De blev mer och mer vintage ju längre in jag kom i lägenheten. Köket var inrett i vitt, pastellrosa och grått, ljusgrått. De var så fint, med vita bänkar och matbord, och pastellrosa spis/ugn, kylskåp, frys och diskmaskin.
”Mina föräldrar har sponsrat oss med detta!” sa hon och log stort. Justde, hennes föräldrar var ju en av de rikaste familjerna i hela Japan. Inte så konsigt. Tillslut kom vi in i vardagsrummet, inrett i vita väggar, svart luddmatta och ljusgrå soffa. Så stilrent och fint.
”Kom du måste se ditt rum!!” hon var fortfarande helt tillsig och sprang in i rummet längst bort och gick in i en av de två dörrarna som stod öppna.
”Här ska du bo!! Jag bor i rummet bredvid!” hon log stort och satte sig i min säng.
”Mina föräldrar har gett oss alla varsin 120 cm säng och massa inredning!” sa hon när jag ställde ner mitt handbagage. Rummet var stort, luftigt och hade ett stort fönster som vällde ut mot vägen. Ingen speciell fin utsikt, men de gjorde rummet ljust och fint. På ena sidan var de den stora 120 cm sängen, två mellanstora vita garderober, ett vitt skrivbord med svart snurrstol och en svart fluffig matta. Bredvid sängen stod de ett litet vitt sängbord med en lampa på med svart skärm. Skärmen gjorde att ljuset blev dovt och fint, lugnande.
”De är jättefint..” sa jag till Mitchiko som var helt till sig av glädje. Toshi kom nu in med de två stora väskorna.
”Asså Ellie, hur mycket packning har du egentligen?!” sa hon, flåsande när hon äntligen kom igenom dörren. Jag skrattade lite tyst och ryckte på axlarna.
”Du får packa upp nu, så lagar vi maten!” sa hon, och drog med Toshi ut. Ja, de var väl bara att börja packa upp så smått.
Jag la ner båda väskorna på golvet, och började packa upp klädesplagg efter klädesplagg och hängde in de i garderoben och la dom i lådor. Jag hade med mig allt från kläder och skor, till inredningssaker som jag hade med mig hemifrån. Tavlan på mig och Hanna satt jag upp vid sängbordet tillsammans med bilden på mig och mitt student-gäng. Tröjan jag fick av dom la jag på sängen, den skulle jag ha på mig när jag saknade kalla men trygga Sverige. Jag hade en bild på mig och pappa oxå när jag var liten som jag ställde på fönsterbläcket tillsammans med familjefotot på mig, pappa, Hanna och Anette. Åh vad jag redan saknade min familj. Fast detta kommer bli bra. Tror jag.