Del 5
Jag hade placerat mig och mitt handbagage på ett litet bord med en Caramell Frapino från Espresso house. Nu tänkte jag öppna mina presenter, är så nyfiken vad de kommer ge mig. Jag tog upp de tre presenter jag hade fått och la de på bordet. Jag började med presenten jag fick av mitt student-gäng. Försiktigt öppnade jag upp de rosa paketet och drog upp de rosa presentsnörena. De var ett mjukt paket och när jag fick upp de såg jag en vit tröja, vanlig T-shirt med massa text på. Jag tog upp den och höll den framför mig:
”VI ÄLSKAR DIG ELEANOR! HA DE BÄST I JAPAN!” stod de med stora bokstäver. Sen var de massa text i olika färger på som mina vänner hade skrivit. 'Jag älskar dig / Gabbi', 'Ha de bäst, ring mig massor. Jag älskar dig. / Emma', 'Festa lugnt bland Japanerna. Vi kommer iallafall festa åt dig! /Robban', 'We gonna miss yah, baby! Jag kan dricka åt dig istället. /Simon' var bara några av texterna som stod på. Men de var inte allt. På baksidan av tröjan var de en bild på oss alla, mina goa vänner och även dom som inte kunde vara här idag och vinka hejdå. Tröjan luktade av min favorit parfym som Felicia och Thess alltid hade, Clean. Åh mina vänner visste precis vad jag behövde. Jag la ner den i väskan och öppnade nästa paket, de från pappa. När jag öppnade de vita sidensnörena. De var en röd sametsask och i den så låg de ett halsband, av silver med ett stort hjärta i och en tre små diamanter i kanten. Åh vad de var fint. Jag tog på mig de direkt och de var så fint. Min pappa, hade han råd med sånthär? Eller så sparade han så mycket som de gick. Han är allt bra fin, min pappa. Sista presenten var från min lillasyster, i vitt presentpapper och blått presentsnöre. Jag öppnade de och såg en bild, på oss två. En ganska nytagen från somras där vi skrattade tillsammans och var ute på en äng. Våra hår blåste i vinden och jag fick genast tårar i ögonen. Åh vad fin hon är, min lillasyster. Jag kommer sakna henne, djupt och mycket.

Nu skulle jag gå på de sista planet innan jag landade i Tokyo imån eftermiddag. Klockan var strax efter 16:36 på Helsingfors-Vanda flygplats, 17:03 skulle mitt plan mot sista anhalten, i Tokyo. Jag var spänd, och nervös. Mitchiko och Toshi skulle möta mig på flygplatsen, då dom redan var där. Nikki skulle inte komma förän om några dagar. Jag var nervös, över allting. Flyga själv till ett land 16 timmar bort från mitt egna hemland känns så konsigt. Men jag var riktigt bra på engelska, så de skulle nog inte vara några som helst problem med språket och kommunikationen iallafall. Men allt dedär andra. Jag hade sett fram emot resan, och ingen nervösitet hade visat sig förän nu. Nej känns som jag måste spy. Nej inte nu. Nu skulle jag ju gå på. Nu kör vi!

Vi hade äntligen lyft från de kalla Norden. De var början av Augusti och hade redan börjat bli kallt. Hösten var påväg. Och jag var äntligen påväg bort, påväg bort från kylan och hösten. Nu var de dax för något nytt, åka till ett ställe jag aldrig varit på. Just på min 20 års dag oxå. Jag var redo, redo för en helomvändning i mitt liv. Nya vänner att träffa, yttligare ett steg in i musikbranchen och ännu en galen stad att upptäcka. I staden som aldrig sover. Tokyo. Allting som inte finns i Sverige och som vi svenskar tycker är konstigt, finns och är helt normalt i Japan. Deras kultur och våran kultur är så olika. Totala kulturkrockar. Jag väntade, med spänning, av allt konstigt jag skulle hitta i Japan. Jag hade tre veckor på mig att undersöka min nya hemstad innan skolan skulle dra igång. Motorna har redan startat och vi har kommit ut på startbanan medans jag har drömt mig bort i tankarnas värld. Jag tryckt tillbaka i flygstolen när vi kommer upp i farten för att kunna lyfta. Nu kör vi. Japan, here I come!