Del 17
Jag satt fortfarande försjunken i stolen, helt borta i huvudet. Dessa känslor brann i mig, som lågor runt en öppen eld. Vad gjorde denna man med mig? Denna vampyrbleka och alldels fantastiska man. De enda jag ville var att han skulle vilja ha mig och mina känslor. Tänk om han kunde läsa mina känslor och vad jag känner för honom. Men herregud Ellie, så kan du inte tänka på din lärare. Eller egentligen var han ju inte min lärare, han var mer en föreläsare. Nej, koncentrera dig nu, Ellie. FOKUS!

”Var maten god?” frågade han, och jag fick yttligare en ”aha”-upplevelse när han pratade med mig, de lätta leendet och mjuka ögonen. Åh jag var så idiotiskt förälskad i honom. Nej inte förälskad, han var väldigt mycket ögongodis. Kanske alldeles för mycket.
”Jo.. de var mycket gott..” log jag tilbaka och tog en mun av de vita vinet vi hade fått in. Jag började även känna mig rätt lullig, försökte han supa mig under bordet nu? Nejnej, de skulle han inte få! De var de sista han skulle. Eter att vi druckit upp vinet, så gick vi armkrok ut genom dörren och ut på den kalla gatan. Där stod en man, som hade öppet en bildörr och YOHIO ledde oss emot bildörren. Sen stannade han precis utanför.
”Jag vill försäkra mig om att du kommer hem hel till dina vänner.. jag och min chafför kör mer än gärna hem dig till Suginami..” sa han, log och kollade in i mina ljusblå ögon. Jag kände mig väldigt lullig, glad och bara log åt honom, och nickade. Fast egentligen visste jag inte varför jag nickade. Han kramade om mig och hjälpte min in i den svarta Audi:n med skinnsäten. Jag hade huvudet på hans axel, och han småskrattade åt mig.
”Är du så lullig..?” frågade han småskrattande. Jag blundade, åh vad de snurrade. Jag nickade. Han la sitt huvud på mitt.
”Jag vet något som kan hjälpa dig..” jag kollade på honom, med mjuk blick. Han lika så. Små rörelser rörde han sitt ansikte mot mitt, hans andetag mot min hy. De varma och regelbundna andetagen. Jag var trygg, och lugn. Hans läppar sökte sig emot mina. Blodet strömmande genom mina ådror och punpade mig med lust. Hans hand rörde sig upp från mitt knä och uppför mitt lår. Jag var hans, och han var min. Så himla min. Iallafall nu, för tillfället. I bilen. Påväg hem till mig. Men helt plötsligt avslutade han kyssen, och jag öppnade ögonen. Öppnade ögonen till den bistra verkligheten. Han strök två fingrar på min kind, den blusher-röda kind.
”Vi är framme nu..” sa han mjukt, log och tog bort sin hand från mitt lår och sitt ansikte från mitt. Åh nej, var allting slut nu. Skulle han lämna mig nu?
”Jag hör av mig..” viskade han, och chaffören öppnade dörren från utsidan och höll den öppen. Jag var i trans, men nickade åt honom. Våra händer rördes en sista gång innan jag lämnade bilen. Innan jag lämnade honom kvar där. Han som fick mig i trans. Åh vad allting gick i kras.