Del 35 – Ellie's perspektiv
”Vad sa du..?” sa jag, med stor betoning på orden. Herregud. Hörde jag nyss rätt? Hade han sagt ordet 'vampyr'? De kanske förklarade saken, hans vampyrbleka hy, han åldrades aldrig och han såg aldrig trött ut, han åt sällan och jobbade hela tiden. Han blev ju aldrig uttröttad eller utmattad. Var de därför han jobbade så mycket? Vad var de som drev honom? Var han som de andra vampyrerna man har hört talas om? Dricka blod, sova på dagen i kistor och kan inte vistas i dagsljus? Många tankar flög runt i huvudet på mig. Skräck blandad med förjusning.

Vi satt bara, och stirrade på varandra. Jag undrade vad som flög runt i hans huvud nu. Mina tankar var helt okontrollerbara. Ingen kontroll någonstanns och jag kunde inte ens läsa av mina tankar. De var som en enda gröt i huvudet på mig. Inga tankar kom till sin rätta plats.
”vad tänker du om mig..?” frågade han och ställde ner sin tekopp på de glasbordet. Jag mötte hans blick, som hade förvandlats till brun-gröna istället för de röd-bruna han hade nyss. Han ändrade färg på ögonen lika fort som jag blinkade. Var de något spel han hade? Vad försökte han göra. Jag skakade på huvudet åt hans svar.
”Allting börjar falla på plats nu..” sa jag, svalade och fortsatte, i samma lugna ton.
”Du har blek hy, vampyrblekhy, dina ögon skiftar i färg lika fort som jag hinner blinka, du har inte ett enda tecken på åldrande och din hy är perfektion.. inte ett enda sår eller en enda förändring..” sa jag, och mötte hans blick igen. Han såg rakt igenom mig, inte en blick eller reaktion.
”Är du inte rädd för mig..?” frågade han sen. Jag satt där, med öppen mun. Jag var helt förstummad över hans perfektion och hela honom. Inte ett ord formades av mina läppar eller kom ut ur min mun. Men jag lyckades skaka på huvudet. Han fnös, lite oförskämt.
”Du borde vara rädd för mig, jag är ett monster som suger ut blodet ur din kropp tills de inte finns en droppe kvar. Eller de är iallafall vad historierna säger om sånna som mig..” sa han och vände blicken från mig. Jag bet mig i läppen.
”Fortsätt..” viskade jag. Men han suckade och ville gå där ifrån. Men jag stoppade honom fort.
”Berätta.. jag är inte rädd för dig..” han satte sig ner igen, han suckade och svarade mig.
”Jag är inte som alla andra vampyrer.. eller dagens vampyrer är inte som ni tror. I historierna sög man blod ur människor man fångade, sov i kistor och smälte om man var ute i solljus. Jag är inget av de. Jag dricker blod men äter vanlig mat också och kan vara ute i solen, fast med täckt kropp. Jag sover inte, men har en säng och sover inte i kistor. Jag vilar max 2 timmar/dygn och jobbar de övriga 22 timmarna. Tills jag träffade dig. Jag är präglad på dig, du får mig att göra ett dåligt arbete, Eleanor. Jag kan inte tänka på någonannan än just dig. Du har något som ingenannan har..”