Del 43
Hur kunde han tro att han skulle kunna skada mig? Jag förstod inte riktigt vad han fick den idèen ifrån. Han skulle aldrig någonsin kunna skada mig. Även fast han var ett rovdjur, som han brukade säga. Men innerst inne var han inget rovdjur. Långt ifrån ett rovdjur. Han var inget rovdjur. Inte i mina ögon iallafall. Jag sov som skönast i hans armar, med hans andetag och hans händer runt min kropp. Han var min trygghet, även fast han intalade sig själv att de inte alls var så. Men jag visste vad jag kände. Kärleken till honom grodde mer och mer i mig, ju mer dagarna gick. Jag kunde inte keva utn honom, min odödliga kärlek. Min perfekta kärkek. Min perfektion.

Jag satt, som alltid på lektionerna och drömde om honom. Min kärlek. Min vampyriska kärlek. Jag var dödskär i honom, och han var lika galen i mig. Känslorna var utomsig. Och all denna lycka lyckades jag hålla inom mig, utan att säga något eller spricka av glädje och lyckorus. Hur lyckades jag egentligen?
”Eleanor!!” hörde jag en hård röst säga. Jag vaknade till i mitt dagdrömande och fick ett bryskt uppvaknande. Fan, inte dagdrömma på lektionerna igen. Min japanska musik-lärare röt till åt mig. Oj, nej. Vad hade vi pratat om nu?
”Vad heter denhär noten?” började han säga, Mr Yoh, på den dåliga och knaggliga engelskan han hade. Han skulle verkligen behöva gå på en engelska-kurs. Man hörde knappt vad han sa vissa gånger. Jag fick hjärnsläpp, total hjärnsläpp.
”Lyssna på lektionerna nästa gång!” sa han och jag blev räddad, yttligare en gång. Nej, koncentration nu, Ellie. Koncentration.

När jag kom hem var jag helt ensam hemma. Jag la nycklarna på byrån i hallen och gick in till mitt rum, la ifrån mig väskan och slängde mig på sängen med en duns. Jag var helt slut i huvudet, detta med kärlek tog kål på mig så jag fick huvudvärk. Jag vände huvudet för att få tag på en värktablett, och då såg jag bilden på mig, Hanna och pappa. Då slog de mig, jag har inte pratat med Hanna på flera veckor. Inte pappa heller för den delen. De kanske är dax att höra av sig. Snabbt fipplade jag fram numret på telefonen och ringde. De gick fram signaler, efter signaler tills någon svarde i andra änden.
”Hallå?” hörde jag Hanna's röst i andra sidan. Jag fick en väldig stark hemlängtan när jag hörde hennes röst.
”Hej Hanna, de är Ellie..” svarade jag henne och hon lät inte så glad av at höra mig.
”Hej..” sa hon, ganska bryskt och dovt. Oj, de har hänt något.
”Hur är de?” frågade jag henne, med tankarna som flög okontrollerat i mitt huvud.
”Jo de är bra.” sa hon, lika drygt och byrskt. Nej, hon var arg. Inte bra. Inte alls bra.
”Du får prata med pappa.” sa hon och la telefonen på bordet innan jag ens han tänka.
”Hallå? Hanna?” sa jag, men utan svar. Då tog någonannan upp telefonen.
”Hej älskling..” sa pappa. Åh, pappa. Min alldeles egna och underbara pappa som alltid finns där för mig. Åh vad jag saknar honom.
”Hej..” sa jag fram, mellan snyftningarna.
”Men lilla gumman..” hans ömkande röst fick mig att gråta ännu mera. Nej, börja inte gråta nu. Din lipsil!
”Hur är de med dig..?” var de en följdfråga. Jag tog ett djupt andetag och svarade på hans fråga.
”Jo.. de är bra.. men jag saknar er..” och ja, där började jag gråta igen. Detta samtal gjorde ju mig mycket.
”vi saknar dig oxå.. men kan jag ringa upp dig snart? Vi ska precis äta..” jaha, min egna pappa tillomed dissar mig. Tack för den, pappsen!